I doft av syrén

Han står gömd bakom dörren. Fåfängt hoppas han att han ska lyckas stå alldeles stilla utan att vare sig höras eller synas när hon kommer. Han tänker inte på att det faktiskt går att känna att det finns en annan människa i rummet än man själv.

Han får stå länge och vänta. Kanske flera timmar, han har ingen klocka. Vem tänker på tiden, utmätt i förutbestämda nedplockade partiklar i en sån här stund.

Ett rasslande förkunnar att något är på gång, en dörrnyckel?
Jo, mycket riktigt, en nyckel sätts i låset och han slutar att andas. Han tycker nästan att det verkar som om hjärtat slutar att slå också. Tänk, det vore typiskt. Att falla död ner framför hennes fötter i kväll. Riktigt så var det inte menat.

Han hör hur hon donar i hallen. Kappan hängs upp ordentligt på sin galge, skorna på sin plats i skohyllan, handskarna i därför avsedd låda, schalen draperas över kappans ena sida, handväskan tar hon som vanligt med sig in. Rädd för ficktjuvar, hon har ju hört så mycket... de kommer in medan man är hemma, helt fräckt, tar väskor, mobiltelefoner, säkert paraplyer också.

Hon stannar en stund framför stora spegeln, bättrar på frisyr och läppstift. Han har aldrig begripit varför hon gör sig i ordning när hon kommer hem... Själv byter han genast till bekväma kläder och nästan känner hur skäggstubben framträder tydligare, bara han kommer innanför dörren.

Hon går ut i köket. Damned! Varför tänkte han inte på det. Ger ju alltid katten mat direkt efter hemkomsten. Sedan, när hon ändå är i köket sätter hon på kaffe och vattnar blommorna.

Hon är inte precis typen som slänger sig i soffan med fjärrkontrollen i högsta hugg. Han gjorde det igen. Utgick ifrån sig själv, inte från henne och hennes vanor. Nu kommer han att få stå kvar här minst en halvtimme till. Kramp i benet. Törstig är han också. Tänker att han bara vill få detta överstökat. Han struntar egentligen i den här kvinnan ikväll. Men nu är han här, och det är bara att fullfölja planen. Han vågar sig på att stretcha högerbenet en aning. I samma stund stöter han till en kattleksak på golvet, det är någon slags pipande gummiråtta. Vid ljudet stannar hon upp därute i köket, och ler lite sorgset.

Ljudet hörs i hans öron lika högt som en tjutande ambulans.
Han lyssnar utåt köket, men det verkar inte som att hon hörde det.

Efter vad som känns som en oändlighet kommer hon så äntligen in i vardagsrummet. Han gör sig om möjligt ännu plattare och tystare än förut. Hon sätter på musik. Celine Dion, ledmotivet till "Titanic". Så jävla passande.

Från sin plats bakom dörren ser han hur hon går in i sovrummet. Han hör hur hon börjar klä av sig, och känner hur halsen snörs ihop. Nu är det nära. Nu går det plötsligt väldigt fort. Nu står han snart inte ut längre, det måste ske nu nu nu nu. Men han får inte förhasta sig, och har han gett sig till tåls så här länge så.

Hon kommer ut i vardagsrummet igen, den här gången helt naken. Han drar efter andan. Hon är vacker. Mycket vacker. För vacker har det visat sig otaliga gånger. Det här är inte första gången hon träffat en ny. Hela deras bekantskap har varit en enda följetong, där den ena uppvaktande idioten avlöst den andre.

Hon går förbi honom så nära att han kan känna vinddraget. Han skulle kunna sträcka ut handen och röra vid hennes lätt överdrivna svank, som han gjort så många gånger förr.
Som han kysst och smekt henne just där... och hon älskar det, det vet han ju också. Tänk om han skulle... bara en sista gång.

Han besinnar sig snabbt och tänker att det var då själva fan vad man kan vara enkelspårig. Lätteggad... han har alltid varit det. Tänder så lätt. På vem som helst. Ofta i situationer som är helt förkastliga. Som den gången han blev så sanslöst upphetsad av sin bäste väns mor. Den gången var det nära att han inte hade någon bäste vän längre. Satte på mor hans i köket medan hennes son duschade. Tyvärr ingen lång dusch. Stort uppträde, han ryser vid minnet.

Nu är det hur som helst också fel tillfälle. Han får skärpa sig. Nu är hon i badrummet, vattnet forsar ner i badkaret. Ett forsande som låter lite metalliskt. En doft han känner igen, hennes badsalt. Syréndoft. Ett stort liksom långsamt plaskande förkunnar att hon nu sänkt ner sin vackra, trånande kropp, som hon så villigt bjuder ut till vem som helst, i vattnet. Det är alltså dags.

Han ormar sig ut från sitt gömställe. Stel i kroppen börjar han smyga sig mot badrummet. Hon nynnar lite därute. Bra att hon är glad tänker han, plötsligt vekhjärtad. Han är framme vid sitt mål, hon sitter samarbetsvilligt redan i målet. Han tar handduken hon hängt upp så prydligt på mässingskroken. Tvinnar den till en lång hård orm. Stark och beständig för sin uppgift är den. Han närmar sig henne snabbt men tyst, hon verkar inte upptäcka att något är på tok i kväll. Han fångar in henne med handduken, som vore den ett slags lasso, drar bakåt... mer och mer, hårdare och hårdare.

Hon är alldeles tyst och stilla, protesterar inte, kämpar inte emot. Han fäster handduken under badkarets lejonfötter och går förbi henne. Sänker ner sin egen i en hast avklädda kropp i vattnet mitt emot henne. Ser henne djupt i ögonen en sista gång, kan inte motstå att le lite. Hon är så vacker. Det blänker till i badrummet när en solstråle träffar rakbladet han har i handen. Vattnet färgas sakta mörkrött. Sedan är det över.

Hon stiger försiktigt upp ur karet, det tillfälliga fängslet var inte svårt att forcera, och det hade inte heller varit meningen. Bara ett sätt att få henne stilla en stund, så att hon skulle bli tvungen att bevittna hans sista leende och hans död.

Av Lena Zucker 03 jul 2001 14:26