Rapport från Roskilde - på ridläger utan häst

En gång sa en vän till mig att det är något särskilt med de man rökt gräs tillsammans med, att det blir som ett samförstånd mellan folk som kanske knappt känner varandra. Jag antar att det är det som håller på att hända nu, och jag är ensam utanför.

I vårt läger bor 20 killar och jag. Varje morgon röks det morgonjoppar, varje lunch lunchjoppar och ju mer Carlsberg desto mer gräs. Framåt kvällen däckar folk åt olika håll, de som är vakna och glada är det på svamp och jag vill åka hem. Eller nej, inte åka hem, åka till Christiania och köpa så mycket knark att jag får plats i deras lyckobubbla hela festivalen. Jag vill det men jag kan inte, för min politiska idé är snart det enda jag har kvar av mig själv och om jag ger upp den tappar kanske allt sin mening.

Det är något av en paradox, att jag känner mig utanför för att jag inte knarkar och samtidigt vet att knarket i sig skulle få mig att känna mig bättre. Jag skulle kunna känna mig både delaktig och glömma mina problem en stund, slå två flugor i en smäll, och ibland hatar jag mig själv för att jag gjort mitt drogmotstånd till en så stor milstolpe i mitt liv. Jag kan se att det vore ett brott mot min självrespekt, men att principen fötts av en orsak känns så sekundärt här.

Jag vet att jag visste att det skulle rökas, anade nog till och med att jag skulle vara ensam om att låta bli, men jag visste inte att det skulle ta en så stor del av tiden i anspråk. Mitt löfte till mig själv om att låta det rinna av mig funkar tydligen inte i år, att de röker är en sak men att de pratar om att de röker är så mycket jobbigare. Hur ska jag orka hålla min tystnad när de berättar roliga trippanekdoter och jag vet att min mammas pojkvän mördade en vän till honom i en paranoiatripp? Att veta hur illa de skulle tycka om mig om jag sa allt jag tyckte och kanske grumlade deras lycka gör mig rädd, det känns så på låtsas allting plötsligt. Av någon anledning dricker jag knappt heller nu, har ingen lust att bedöva mig eller kanske försätta mig själv i riskzonen för att göra något jag vet jag skulle ångra.

Jag är i ett främmande land med främmande människor och kan inte lita på ett ord av vad de säger. Och på scenen säger Wyclef att det som är bäst med Danmark är att de har så bra marijuana. Publiken jublar och min klump i halsen bara växer.

Av Alice Eggers 29 jun 2001 14:11