Semiotiken i det politiska spelet

I artikeln "Med Bush i kampen mot en globofobisk vänster" Sourze, 13 juni 2001 reproducerar Tove Lifvendahl den förenklade dikotomin mellan höger- och vänsterpolitik som för verkligt politiskt intresserade måste ses som kontraproduktiv.

Alltför mycket av politiken koncentreras idag på identitet och tydliga avståndstaganden till andra identiteter, istället för konkret politiskt arbete. Denna strategi utspelar sig på det semiotiska planet, vilket har sitt tydligaste uttryck i det så kallade "offentliga samtalet" som förs av politiker, debattörer och journalister i olika typer av media. Resultatet av denna tendens är att politiken förs längre och längre från den filosofi om samspelet mellan människor som är politikens ursprung, för att istället bli ett spel om maktpositioner.

Det första exemplet på denna semiotiska taktik är den tilltagande personifiering av det politiska samtalet. USA är bara ett av många land som tydligast koncentrerar den offentliga sidan av politiken till enskilda ansikten. I Sverige görs en del mer eller mindre lyckade försök, vilket visar sig i de senaste årens reklamkampanjer för partierna, samt inte minst politikers medverkan i diverse "soffprogram".

Det talas om behovet av ansikten, och ibland till och med om att göra politiken mer folklig, men den nivå USA:s tevesända politikerdebatter ligger på vittnar snarare om en misstro mot medborgarnas förmåga att greppa realpolitik. Genom att konstruera om demokratin till ett val av personligheter befrias medborgarna från verkligt politiskt ansvar. I den representativa demokratin upprättas ett filter mellan folket de representerade och politiker de verkställande.

Det andra exemplet på semiotisk taktik är det politiska språket. När politiker från skilda block vill erövra ord med positiva konnotationer, som "frihet" och "trygghet", hamnar debatten på ett sådant abstrakt plan att debattörer ofta talar förbi varandra.

Eftersom grunderna sällan problematiseras stampar politiska debatter på stället när båda sidor bedyrar sin kärlek till "friheten". Lifvendahl talar i sin artikel till exempel om "den frihet som Bush är en representant för", medan någon av hennes "motståndare" kanske skulle kunna tala om en frihet från USA:s veton i FN, eller friheten att arbeta fackligt i USA utan rädsla för repressalier från arbetsgivaren.

Jag menar att ingen kan anklagas för att ha fel i ett sådant uttalande, eftersom "frihet" är ett av de värden som stått och står under intensiv utredning av den politiska filosofi som lyser med sin frånvaro i det offentliga samtalet.

Den antiintellektualism som Lifvendahl beklagar sig över var också förhärskande i den debatt om Attac som fördes till exempel i Svenska Dagbladet vid Attac Sveriges grundande, för att inte tala om i princip allt som skrivit om Göteborgskravallerna. Just bristen på verklig analys i det senare fallet har jag och Manne Granqvist kritiserat i en debattartikel på yelah.net v.25-26.

Det tredje och sista exemplet på semiotisk taktik är den förenklade dikotomin mellan politiska block som till sin struktur liknar personifieringen i exempel ett. I fallet med Lifvendahls artikel handlar det om att de så kallade liberala tar patent på "globaliseringen" för att sedan i all debatt hävda att de som inte ställer upp på deras version är mot en globalisering - globofoba, för att använda Lifvendahls uttryck.

Genom denna, verkligt antiintellektuella, argumentation föses vänstern således ihop med nationalister och protektionister. Trots att många vänstergrupper försökt motverka denna förenkling genom uttryck som "solidarisk globalisering" eller "globalisering av människor - inte kapital", fortsätter många debattörer enträget och felaktigt hävda att organisationer som till exempel Attac är mot globaliseringen.

Faktum är att de antikapitalister som hävdar att globaliseringen kontrolleras av stora företag oftast inte är samma som menar att invandring hotar välfärden, vilket Lifvendahls artikel ger intryck av.

När Lifvendahl säger: "... Bush personifierar allt det som den svenska vänstereliten är emot. Bara det är ett skäl att välkomna den amerikanske presidenten", ger hon uttryck för just den förenkling av politiken i dikotoma block som gör politik till ett spel - även om hon senare i artikeln visar en vilja till politisk analys, en vilja jag inte för ett ögonblick betvivlar att hon har.

Jag är överens med Lifvendahl om att biståndsprogrammet är en förment solidaritet. Jag betvivlar emellertid att hon är överens med mig i att västvärlden i själva verket har en skuld till tredje världen, genom den månghundraåriga exploatering som hela vårt välstånd bygger på.

Problemet med många av de politiker som kallas liberala idag - ett problem som gäller största delen av politiker överhuvudtaget - är en bristande förmåga att anknyta till liberalismen inom moralfilosofin, som försöker utreda möjligheten av en frihet som inte samtidigt inskränker på andras frihet. Den frihet som tillåter oss att köpa billigt kaffe och billiga bananer utan att bekymra oss för konsekvenserna i odlingslandet, för att inte tala om den friheten som tillåter oss att välja bort miljövänligt diskmedel, är i slutändan ett inskränkande av andra nu levande och ännu ofödda människors frihet.

Den amerikanska drömmen fungerar så länge vi har en postmodernistisk syn på individen som en autonom agent på upplevelsernas arena, men om vi anammar den poststrukturalistiska och focaulianska analysen av maktbalansen på samma arena fungerar drömmen om framgång snarare som ett osynliggörande av de krafter som gör att USA ser ut som det gör.

Till och med Bush måste erkänna att republiken på nära håll inte skiner nog så mycket som i teverutorna. Ett banalt exempel är Oprah Winfreys och Ricki Lakes ständiga applåder åt de som gått ner si och så mycket i vikt eller blivit snyggare än på skolfotot som hela publiken skrattar åt. När dessa språkrör reproducerar uppfattningen om att vägen till framgång och lycka är ett anammande av samhällets värderingar reproduceras också drömmen om att alla som vill kan bli, om inte president, så åtminstone rik. Detta är en bekväm världsuppfattning för nyliberaler.

Den liberala uppfattningen om att varje individ har samma utgångspunkt och kan arbeta sig fram till den framgång hon eller han förtjänar kan inte prövas i verkligheten förrän varje skolbarn har lika många extralärare och läxhjälp som Lundsbergare. Tills dess går möjligheter i arv, vilket i sig är ett exempel på just sådana strukturer som den amerikanska drömmen och annan modernistisk eller postmodern filosofi inte erkänner.

Av Martin Karlsson 28 jun 2001 09:44