Rensa upp i era egna led!

Jag känner ilska, sorg och besvikelse. Över att ingenting blev som det skulle. Över att dagarna i Göteborg - de som skulle präglas av ett kraftfullt men ickevåldsligt motstånd mot det pågående EU-toppmötet på Svenska Mässan och de beslut som fattas där utan medborgerlig insyn - istället överskuggades av våld, machostil och maktdemonstrationer från den så kallade ordningsmaktens såväl som från ett fåtal så kallade autonoma gruppers sida.

Och som blivande journalist är jag framförallt otroligt ledsen och besviken över medias rapportering från händelserna i Göteborg medan de pågick. Direkta sakfel publicerades: den skottskadade 25-åringen som vårdas på sjukhus blev sedan en 19-åring, sex avlivade polishästar visade sig vara vid god vigör.

Ingen källkritisk granskning av polisens uppgifter förekom. Uppgifterna om att det var jakten på en - eller tre eller fem beroende på tidning - beväpnad tysk terrorist som föranledde det brutala stormandet av Schillerska gymnasiet trots att uppgifter om en planerad stormning hade funnits bland demonstranterna redan på torsdagskvällen fick stå oemotsagda, i den mån man ens rapporterade om nationella insatsstyrkans omotiverade tillslag.

Felaktiga analyser av vilka budskap de olika grupperna av demonstranter ville föra fram, har förmedlats och framförallt stod våldet och skadegörelsen på Avenyn - och företagarnas förståeliga ilska inför densamma - i centrum för merparten av all rapportering.

Journalister har i såväl krönikor som nyhetsartiklar beklagat att de hundratals föredrag, diskussioner och seminarier som genomförts på Fritt Forum med tusentals människor - såväl som de krav och budskap som framfördes i de största demonstrationerna i Göteborgs historia - hamnat i skymundan av kravallerna. Detta trots att de själva helt frivilligt valde att upplåta ett enormt medieutrymme, framför allt bildmässsigt, åt samma kravaller - men helt underlåtit att bevaka de politiska diskussioner som ägde rum parallellt.

Då företrädare för någon av de organisationer eller nätverk som inte deltog i någon stenkastning över 100 olika med fokus på allt från flyktingpolitk och asylrätt till jämställdhet eller handelsvillkor tilläts komma till tals var det oftast för att tvingas kommentera och ta avstånd från det våld de själva inte utövat. I något enstaka fall gavs de utrymme att kritisera polisens agerande och berätta om den kränkning många demonstranter utsattes för av polisen, men deras uppgifter förmedlades med betydligt större skepsis än polisens.

Knappt någon tidning har kommenterat sin egen del i det som skett. Knappt någon har öppet tillstått att mediedramaturgins uppbyggnad kring skurkar, offer och hjältar är förutsättningen för att de militanta aktionerna ska ha någon större effekt. Inte någon har givit de fredliga demonstranter, som man tycker så synd om för att "ligisterna" stal showen från dem, det utrymme som deras månader av planering förtjänade i sina artiklar. Ingen har förstått att många av dessa organisationer har krav och budskap lika radikala som AFA:s, men tror på dialog och ickevåld som strategi.

Ingen journalist ställde under dagarna då sammandrabbningarna pågick de nödvändiga frågorna för att förstå vad som skedde och hur man ska kunna gå vidare:
"Varifrån kommer all denna vrede och frustration som gör att unga människor tar till ett sådant våld?" och "Varför är polis och regering så rädda för denna nya rörelse att man är beredda att bryta alla löften om dialog och ta till massivt våld i syfte att sätta mötesfriheten ur spel genom att blockera Hvitfeldtska gymnasiet, där en av de största motkonferenserna skulle hållas?".

Att det var inringandet av Hvitfeldtska som, till min och många andra demonstranters förtvivlan, satte tonen för hur förhållandet mellan de båda sidorna skulle se ut resten av dagarna tror jag de flesta demonstranter håller med om. Men detta samband rapporterade inte särskilt många journalister om.

Det är där mediernas ansvar blir så tydligt. Om journalister överhuvudtaget fortfarande strävar efter att fungera som demokratins försvarare och en tredje statsmakt borde man se dessa samband. Alltså inte som Lena Mellin i Aftonbladet den 16 juni, under rubriken "God vilja lönar sig inte", göra ett grovt logiskt felslut - "Det svenska ordförandeskapet är det första som tagit protestanterna och tvivlarna på allvar. Vice statsminister Lena Hjelm Wallén har ägnat halva våren åt att tala med folk som är emot EU. I onsdags träffade hon, Göran Persson och flera andra statsråd folk från olika organisationer som organiserat en del av protesterna i Göteborg. Igår talade Göran Persson och flera av EU:s övriga regeringschefer via länk med Fritt Forum, en annan paraplyorganisation. Resultatet av det blev de värsta kravallerna hittills i samband med EU:s toppmöten".

Inte heller som majoriteten av GP:s och GT:s reportrar klart och tydligt ställa sig på polisens sida och med varje ord visa att man litar mer på polisens tolkning av skeendena, än vad man bryr sig om de engagerade människor som traumatiserats så av det de upplevt dessa dagar att tron på det här samhällets institutioner - varav media givetvis är en - och möjligheten att någonsin kunna förändra dem totalt har raserats.

Jag kom till Göteborg med övertygelsen att ickevåld är den värdigaste och också strategiskt bästa metoden för att uttrycka sin frustration över vårt samhällsystem och det förakt mot demokratin som EU:s gåsleverätande politiker uppvisar gentemot de människor de ser sig som ledare, snarare än representanter för.

Jag har fortfarande samma övertygelse. Men den frustration man känner då man möts av skällande hundar, trampande gigantiska hästar och poliser med ömsom bister, ömsom föraktfull uppsyn med batongen i högsta hugg eller handen demonstrativt på sitt tjänstevapen, hindrar en själv och ens vänner från att röra sig fritt, gör att det blir svårt känna sig hoppfull inför möjligheten till ickevåldsligt motstånd.

Jag är arg, ledsen och besviken över att medierna överlag inte tog sitt ansvar - att tidningarna fylldes av bilder på maskerade människor, vinande gatstenar och bränder istället för bilder från de gigantiska demonstrationer där folk fredligt framförde budskap som " Nej till fästning Europa!", " Förkorta arbetstiden! Stärkta rättigheter för arbetare och arbetslösa!" och "Betala industriländernas miljöskuld till tredje världen! Avskriv tredje världens ekonomiska skulder!".

Men kanske kan man inte vänta sig annat när journalister numera tillhör samma elit som de makthavare de betalas för att bevaka. När de inte längre bor bland, eller umgås med, de människor de har till uppgift att informera och när de bjuds på dyra middager och desserter inne på Svenska Mässan istället för att ta reda på vad som faktiskt sker där ute i den verkliga världen.

Och det är väl svårt att vänta sig annat av journalister som tror att saklighet är att ställa frågor som "Hur skötte sig Sverige under ordförandeskapet?" där föreställningen att det i sig är positivt om Sverige ses som "duktigt land" av övriga världen och att Sverige är lika med dess politiska elit finns inbyggda.

Jag förstår inte syftet med att agera språkrör åt polis och människor som i panik skriker på "hårdare tag mot buset". Vad var syftet med att kabla ut polisens version av händelserna medan de fortfarande pågick? Varför vägrar man överblicka konsekvenserna av detta - det vill säga att allt fler ungdomar tappar tron på hela det här systemet och nästa gång kanske inte skriker "Ickevåld!" utan istället "Police attack, we fight back"? Är det den bland många, främst äldre, journalister högt värderade "konsekvensneutraliten" som spökar?

När en journalist likt Aftonbladets Jesper Bengtsson påstår sig vara tvungen att skriva en artikel om våld och skadegörelse istället för givande politiska seminarier och inleder denna med "Jag ville inte skriva den här artikeln. Jag ville verkligen inte," då är det inget annat än hyckleri.

Varje journalist har ett val och därmed ett ansvar. Att bara leka Följa John, utan att se till konsekvenserna, och samtidigt säga sig var tvingad därtill, av maskerade demonstranter som utan medias hjälp hade varit ett begränsat problem, är att inte ta det ansvaret.

Jag vill rikta samma uppmaning till er journalister, som ni i samlad kör skanderat de senaste dagarna till hela den breda vänsterrörelse som befann sig i Göteborg: rensa upp i era egna led!

Av Emma Jönsson 27 jun 2001 09:56