Galna demonstranter, sjuka poliser

Alla är onda.

Några är goda. Kanske nästan alla.

Demonstranter är galna. Poliser är sjuka. Demonstranter är skjutna. Jag är chockad. Mitt i allt fanns ingen förståelse. Jag är arg. Dom förstör. Dom krossar vår möjlighet till kamp. Inte dom onda och sjuka. Utan dom galna. Dom bränner upp våra möjligheter. Våld går inte. Aldrig. Jag vet inte vad som går. Jag är chockad.

Längst fram i tåget går demonstranterna sakta mot polisens avspärrningar. Skallandes slagord som "No justice No peace. Fuck the police." Provocerande. Uppretande. Men det ska dom väl ta. Inte kan dom anfalla för det. Nej, det gör dom inte heller. Jag tiger. Nån skjuter knallskott. Men dom slår nog hårdare när dom väl anfaller. För det gjorde dom. Utan förvarning. Demonstranter försökte bryta sig igenom avspärrningarna. Förstår inte att det inte kom nån förvarning. Inte ett ord från polisen. Inte ett "dra er tillbaka". Ingenting.

Helt plötsligt står jag bredvid en mängd polishundar. Dom skäller. Morrar. En viftar på svansen och ser dum ut. Mannen bredvid mig blir överfallen av en hund. Biter honom i armen. Jag fotar. Vet inte varför. Jag fotar igen. Går bakåt. Polisen gör en chockattack. Springer bakåt. Vet inte vad jag gör. Mängder av press filmar. Tar kort. Folk står vid sidan om och tittar på. Som i "nord och syd", ett folknöje att titta på som ballar ut. Det ballar ur. Polisen slår som ursinniga på demonstranter. Vissa oskyldiga. Vissa inte. Vet inte vilka.

Det kommer in hästar på gatan. Jag går ur tåget. Vill inte vara kvar. Livrädd. Skakar. Gråter nästan. Försöker sätta mig ner. Polisen kommer och kör iväg. Vill ta mig till ett lugnt ställe. Sitter vid en kyrka. Upprörd. Skärrad. Ringer Hannah. Prata. Kan inte prata. Gråter. Chockad. Ser stenar flyga. Pratar med Hannah. Går mot Avenyn. Pratar med Hannah. Tänker "Där är lugnt".

Kommer dit. Ser människor kasta stenar mot polisen, som jag inte ser. Tror jag ser annat som flyger men vet inte om det är nåt jag sett på TV. Hundratals människor kommer rusande mot mig. Jag flyr. Pratar med Hannah. Skärrad. Rädd. Flyr in i en park. Där är det lugnt. Folk spelar fotboll. Ligger i gräset. Umgås. En tant sitter på en bänk. Några arbetare sitter och dricker öl och pratar skit. Fotboll. Tror den ena är den andres chef. Lånar ut tvåtusen. "Ja vet ju hur det är när man står där och ska handla och inte har några pengar. Men ta tusen i alla fall."

Klockan är kanske elva på fredagen. Jag vet inte vad jag ska göra. Andas ut. Lugnar ner mig. Tror jag. Inser att allt måsta lugnat ner sig på Avenyn. Går dit för att titta. Fönster sönderslagna. Mängder. Gatstenar upprivna. Skyltar nervälta. Som på TV. Förbannad. Vill åka hem. Kan inte stå för sånt. Upplevelsen av att alla dom som var med var med och förstörde. Kan inte veta. Såg det inte. Ett intryck. Det brinner. Människor står tysta och ser på förödelsen. Bistra. Ingen verkar förstå någonting. Ingen förstår vad detta har med fredliga demonstrationer att göra. Varför denna förstörelse? Vilka är dessa människor? Vet inte.

Sov en natt i samma lokal som dom. Pratade med en som slagits med polisen och haft skitkul. En annan som slängt sten på polishästar. Kan man föra en dialog med såna människor. Jag vet inte. Försökte inte. Visste inte hur det skulle bli när jag gick på Avenyn. Visste inte att jag skulle se den som kastat sten på hästarna i tidningen två dagar efteråt nerdragen med en polis över sig. Han var trevlig. Nästan lite försonlig.

Vet inte om han är det idag. Vet inte vad någon är idag. Chockade kanske. Precis som jag. Vet inte vad som ska göras. Vad som kan göras. Träffar en vän sent på natten. Efter att människor blivit skjutna. Han som en gång berättade om vilka svin polisen är och hur sjukt dom beter sig. Han som inte förvånades över nåt för en månad sen är besviken. Besviken på dom som skulle vara goda. Han verkar chockad. Förstår inte vad det är för fel.

Ingen förstår vilka dessa som förstör är. Vi kan bara förstå att vara förbannade. Hur dom höll på att få "det fria ordets plats" att invaderas av polis. I verkligheten kanske det var precis det dom gjorde. Jag hade sökt mig undan förödelsen. Visste jag var säker. Lyssnar på Dan Josefsson. Pratar om Media. Många bra föredrag. Som en rockfestival. Fast intellektuellt. Föredrag, langos och öltält. En frizon. Fantastiskt. Fast lite molnigt. Helt plötsligt springer det människor förbi utanför tältet. Skrik. Rop. Föredraget avbryts. Går ut. Se vad som händer.

Polisen står uppradad utanför området. Ingen vet varför. Folk skriker åt dom att dra. Upploppsstämning. Några verkar stängas in på en bro. Då visste jag inte att det faktiskt var det som hände. För polisen sa inget. Vi trodde dom skulle in och spärra av det fria ordet. Arga. Rädda. Förvånade. Orden börjar sina. Vad gör vi när det inte finns ord kvar att förklara oss? Att försvara oss? Nyspråk! Den som inte kan säga motstånd kan inte göra det. Polisen pratar inte med oss. Ingen dialog. Vi vet inte vad som händer. Nån kastar flaskor.

Polisen står med dragna batonger. Helt plösligt springer dom emot oss. Inget slående bara skrämsel. Ingen förklaring. En man börjar tala. En man med det fria ordet. Ber oss vara lugna. Vi får inte provoceras. Gör ett fantastiskt jobb. Beundransvärt. En som inte är ond.

Polisen säger inget. Vår inte onde man försöker få kontakt med insatschefen som till en början inte ger sig tillkänna. Vet inte varför. Polisen talar inte med oss. Ingen dialog. Dragna batonger och instängda människor på en bro. Vet inte varför dom stängdes in där. Kanske var dom demonstranter.

Nu vet jag att dom var det. Men polisen sa inget. Allt följs av nyfiken publik. Det är så märkligt. Vilka är dessa nyfikna. Kanske är jag en av dom. Fast jag stod och såg på inifrån. Jag var en av dom som trodde att polisen var ute efter oss. För polisen pratade inte med oss. Jag bestämmer mig för att inte demonstrera på kvällen. Inte läsa poesi på den öppna scenen på Avenyn. Ta avstånd från Reclaim the streets.

Inte vara med där människor blev skjutna. Jag är mycket illa berörd. En människa sköts. Kanske trehundra meter ifrån mig. Ett kvarter ifrån mig hoppas polisbilar sönder. Men jag ser inget för i mitt kvarter är det lugnt. Där är det festglada människor på väg till festival, party och föredrag. Hundra meter bort. På andra sidan huset skapas situationer som föranleder sjukhuset att utföra katastroflarm och polisen att uppmana folk att stanna inne. Avståndet är så kort, skillnaden absurd. Men det var i Sverige för polisen stannade vid rött ljus och släppte över oss över gatan. Kanske ska jag sluta där. Kanske skriver jag mer om dagen efter. Den lugna dagen. Den fina dagen. Dagen då jag åkte hem. Det får både du och jag se.

Av Mattias Ericson 20 jun 2001 10:07