Jag ska bränna flaggan

Förutom den politiska eliten, som bakom staketen samlas för att diskutera världens framtid, strömmar aktivister till från hela Europa för att visa att de inte är nöjda med vad som sker. Och demonstrationerna har till stor del redan fyllt sitt syfte, redan flera veckor innan mötet fokuseras en stor del av den massmediala uppmärksamheten på demonstrationerna och det motstånd som finns där ute.

Viktigast just nu blir, anser jag, att se till att den uppmärksamhet demonstrationerna får, används för att sprida budskapet "något måste förändras" även till "vanligt folk". Demonstrationerna får inte bli något som polis och pampar kan avfärda som "ungdomsterrorism". För viljan
finns där. Även hos "det vanliga folket".

Senast idag, onsdag, var vi inne i en flaggbutik för att köpa en Stars and Stripes att bränna Lite fånigt, jag vet, men det har alltid varit en liten dröm hos mig att få göra det.. När kvinnan i kassan får reda på vad vi skall ha den till, får vi rabatt på den, med orden:
- Jag skulle gärna ut och demonstrera mot Bush själv, men jag vågar inte.

Viljan finns där, hos många fler än som ger sig ut och bränner flaggor. Något som slår mig när vi flanerar runt i det fina demonstrationsvädret och pratar med folk är sammanhållningen hos de demonstrerande grupperna. Som
göteborgare är jag van vid det politiska käbblet mellan olika grupper. Man kan inte enas om ditt, man kan inte enas om datt, och det hela rinner ut i sanden. Nu, idag, står alla samlade mot Bush och EU-politiken. Allt tjafs,
alla motsättningar, personliga som politiska, är som bortblåsta.

Moralen är hög, samarbetet går bra, humöret är på topp. Kyrkliga grupper går sida vid sida med kommunister, allt fokuseras på en punkt: tre dagar då alla de som inte lyssnar är inom räckhåll.

Av Kristoffer Carlsson 14 jun 2001 12:09