Människoideal innefattar inte bara skönhetsideal, utan den innefattar också värderingar, attityder, hur man ska vara och hur man ska bete sig. Om det är så att vårt samhälle och vår kultur uppmuntrar ett människoideal där ytlig skönhet blir ett självändamål och om dessutom kroppen betraktas som en förmedlare av inre moral blir vi värderade enbart efter utsidan. Kroppen och dess attribut antas ge information om människan i den. Människors tankar, känslor och upplevelser blir då tyvärr långt ifrån så påtagliga som deras kroppar och kläder.
Medias människoideal är egentligen ett uttryck för en tidsanda, men förstärker den också ganska mycket. Idealen är alltså symptom på samhället, ett sjukt samhälle. Tyvärr utstrålar de flesta av dagens ideal, inte bara skönhetsidealen, framför allt att du inte duger som du är. Att du måste göra om dig. Det blir då så att en människa bara duger då hon är perfekt. I vårt samhälle har det perfekta blivit liktydigt med smal, aktiv, ja minst sagt högpresterande på alla områden.
De förväntade idealen är svåra att leva upp till. Människoideal utvecklas till en "människoidealisering", en människobild som, omöjlig att förverkliga, skapar negativa effekter för både samhället och individ. Vi kan inte leva upp till idealet, vi tillåts aldrig att vara nöjda med oss själva och upplever känslor av otillräcklighet, maktlöshet, självförakt och utanförskap. Dessa känslor försöker vi komma tillrätta med på olika sätt. Kanske koncentrerar vi oss på vår kropp och försöker att göra den smal eller välbyggd. Kanske försöker vi förändra vår livssituation genom att söka något annat, en religion eller en ideologi. Vad vi än väljer att ägna oss åt så strävar vi hela tiden efter att bli delaktiga i något större, hitta en identitet och bli bekräftade. Allt handlar egentligen om att människan är rädd för att inte duga som den hon är.
Idealen skapar naturligtvis negativa tankemönster hos människor som är mottagliga för detta. Det ligger mycket i människors personlighet, eftersom det drabbar mest, tror jag, känsliga människor som lätt tar åt sig normer av alla de slag, de omänskliga idealen och perfektionismen i samhället. Alla destruktiva ideal i samhället spär på de negativa tankemönstren tills de svämmar över och får människor att drunkna i otäckheter.
Medvetenheten om hur idealen formas, vad de är uttryck för och vilka negativa effekter de skapar för både samhälle och individ kan kanske underlätta för oss att acceptera både oss själva och andra. Medvetenheten gör oss också bättre rustade för den påverkan som leder oss till att försöka leva upp till ideal som vi själva inte formulerat. Om vi värderar varandra efter utsidan ökar kraven på vår vilja att dölja eller förändra de yttre "skavankerna" som vi har. Hur värderar vi då en kropp som inte har någon som helst förutsättning att nå dessa ideal?
Vårt samhälle grundar sig på en humanistisk människosyn, en uppfattning som står för att alla människor har lika värde. Vi har ett värde i oss själva, oavsett hur vi är eller hur vi ser ut, och ska behandlas och värderas lika. Denna humanism är i sig ett ideal och kanske vårt samhälles allra främsta.
Vi skall inte se de funktionshindrade som onormala längre. Människoidealen gör det allt svårare för oss att se de funktionshindrade som normala, men då kan man fråga sig vad som egentligen är normalt. Alla är lika värda och därför måste vi hjälpa dem som inte har det lika lätt som alla andra.
Våra attityder gentemot de funktionshindrade blir avgörande i vår behandling av dem och därmed för den hjälp och det stöd de får för att kunna utveckla sin självkänsla och kunna förverkliga ett värdefullt liv. Därför är det så viktigt att vi blir medvetna både om de funktionshindrades livssituation och våra egna attityder. Vi måste ha kunskap för att kunna utveckla insikt och förståelse och därmed kunna bidra till att utsatta människor ges möjligheter att delta i det sociala livet.
Människan måste bli mer medveten om saker och ting. Vi måste acceptera att alla är lika värda och att ingen är perfekt.
Av Niklas Ek 14 jun 2001 10:20 |