Mediernas EU-bevakning är undermålig

Det var förstås ordförandeskapet som föranledde sucken. EU skulle komma hit! Möten, ministrar, utspel. Och sex månader! Vilken utmaning!

Och EU kom - och välkomnades. I två av våra större tidningar öppnades famnen "Välkommen till Sverige, EU", skrev man. Som om EU var något, ett ting, som kom på besök, inspekterade några dussintals svenska städer och sedan åkte hem igen. Och så var borta.

Den moderna nyhetsjournalistiken fungerar så att man måste göra tid och plats, d v s att skapa en HÄNDELSE av det som är en process, något som pågår. Sverige mot Europa. Statsminister Persson får serva, i morgon kommer returen från Europa. Ping-pongjournalistik, lättfångat, lättberättat och lättläst.

Visst, i allt detta fanns och finns viktig information: så fungerar EU och ordförandeskapet, de svenska huvudfrågorna, kandidatländerna. Inte sällan viktig och välgjord upplysningsjournalistik. Utmärkt grafik som visar EU:s institutionella ordning, beslutsgångar och maktfördelning.

Men handlar det verkligen om EU? Är det verkligen detta vi behöver veta, vi medborgare? Är detta det viktigaste?

Den reellt existerande EU-journalistiken som den gestaltat sig under ordförandeskapet har i huvudsak tre perspektiv.

Det första kan man kalla, Heja Sverige-journalistiken.

Det är en journalistik som lyfter fram just det nationella: att vi är i ledningen, under sex månader är Sverige Europa. Kung Göran, som Dagens Nyheter ropar ut på förstasidan - i färg förstås! Ibland blir det farligt nära kvalmig chauvinism, ibland märkvärdigt likt kungabröllop eller prinsesskolexamen. Men i allt detta lite storsvenskt berättande finns inte sällan en äkta populär journalistik: vetgirig, tydlig och ironisk. Men att göra som Sveriges Television, i många långa minuter följa Göran Persson på rundresa i Europa utan att ställa en enda viktig och än mindre kritisk fråga, det är inte att popularisera, det är att vara populistisk.

Och det är den andra typen av EU-journalistik. Vargen kommer-journalistiken och vargen kommer oftast från Bryssel.

EU är det hotfulla, det farliga, det obegripliga, det annorlunda. Konstiga regler, konstiga politiker, konstiga ämbetsmän. Det är lite av vad Nordisk Familjebok i början av seklet skrev om invånarna i Afrika: "negrerna äro....", ni vet. De annorlunda. De där ute. Det är EU som drama. Ofta välskivet och välgjort drama, men ofta med den där tonen av främmande som knappast är informativ eller upplysande. Som att skriva en krönika om hur svårt det är att hitta i EU-byggnaderna i Bryssel. Det har man läst några gånger. Kritisk reporter far på upptäcktsresa till Bryssel och går fel. Satans EU - det skulle aldrig hända på kommunkontoret hemma.

Så till den tredje typen. Yes, herr minister-journalistiken.

En sorts ovanifrånjournalistik, där redaktionerna visar att man kan föra samtal med makteliterna. Alls inte oviktigt, men ibland mer en statusmarkör än en vägledning för medborgarna. Lite pompöst. Stora vyer och svepande gester. Mycket Gusp och Ecofin. Oftast stannar det på dessa höjder. Men här finns också de inträngande analyserna skrivna av journalister med stor kännedom och erfarenhet, med rika kunskaper och omfattande kontaktnät. Problemet är bara att det kräver så mycket förhandskunskap och förhandsförståelse av läsaren för det handlar mest om den skrivna journalistiken. Tänk om man kunnat popularisera detta. Nu stannar det tyvärr alldeles för ofta under vinjetten, Analys, med tjusig bild by-line.

EU-journalistiken är händelseorienterad och nationell. Intresset riktas mot platser och personer, mot det som kan beskrivas i redan kända termer. Det är därför EU-journalistiken är så utspelsorienterad. Och det konkreta är - nationell politik, försvenskning. För de svenska politikerna är EU en sakfråga bland andra, något att profilera sig på eller mot. Och då journalistiken följer politikerna får EU-rapporteringen karaktären av riksdags- och kommunjournalistik, politiska aktörer som strider om sakfrågor.

Men EU kan inte göras begripligt som politiskt spel med svenskvinklingar!

Det "verkliga" EU, det som vi medborgare borde, och måste, veta mer om har en annan karaktär. Det är en del av den nya världsordningen. Alla vet att vi lever i en ny tidsgeografi, globalisering är modeordet för dagen. Men de journalistiska beskrivningstraditionerna och redaktionernas behov av säljbarhet, enkelhet och dramatik spjärnar emot ett nytänkande.

Det räcker inte att rapportera om positioner och beslut, att låta eliterna tala. Perspektivet måste förskjutas från händelse till process, från det nationella till det globala, från person till system, från beskrivning till analys. Europafrågorna är vare sig inrikes eller utrikes, de är på samma gång lokala och globala, både politik och ekonomi. Inte svenska, platsbundna sakfrågor.

Nu är det då toppmöte. Skolavslutning. Alla är där. Och då blir det förstås dramatik. Konflikter. Hårda ord. Utspel. Och till slut - försoning och leenden. Egentligen ingenting av särskild vikt. Men på redaktionerna myser man. Bra bilder. Saftiga uttalanden. En kort bisats ingen annan lyckats få tag på. Så efterbörden - hur gick det för Persson och för Sverige.

Sedan kan man andas ut. Dom är borta. Åter till det normala.

Frågan är om vi blev så mycket klokare. Blev det upplysning och medborgarsamtal eller mest nyhetsmarknadens, mallarnas och hemmapolitikernas diktatur.

Av Göran Palm 13 jun 2001 15:40