Ett kärleksfullt tack

Vad en dikt kan ge -
ett kärleksfullt tack till en död mästare.

Om man valt att leva med katt erhålls en tidskänsla som i ett kattlöst liv inte alls är lika påtaglig. Katter lever i nuet.Varje måltid är som den första. Varje morgonsniff i dörrspringan lika euforiskt spännande och varje olycka lika chockartad och dödsbringande. Våra medvarelser - Ferrari och Fideli - lever så som det anstår utekatter. De får vara ute så mycket de vill och de får komma in och sova på våra duntäcken i dubbelsängen närhelst de så önskar. Vi skämmer bort dem som den självklaraste saken i världen. De är våra barn tills människobarnen föds till jorden.

När så det sker som inte får ske rämnar allt.
Många är de vaknätter vi genomlevt tillsammans. Våra katter vet vad dräneringsslangar, plastkragar och högst motvillig medicinering innebär.
Alltför tydliga i minnet är de ångestfyllda gråtattacker i bilen då jag varit övertygad om att denna resa till sjukhuset blir min sista stund med den tass- och svansförsedda älsklingen.

Men Ferrari och Fideli har överlevt och vi har efter rehabilitering och stora räkningars långa avbetalningar kunnat återgå till vardagen.
Vinter har tveksamt blivit till vår. Nu stundar nya sorkjakter, kyliga nätter till trots, nya fåglar för mig att rädda ur hungriga rovdjursgap.
Klädstrecket kommer snart till sin rätt igen. Jag och Ferrari kan göra det vi gillar allra bäst; hänga tvätt tillsammans. Han på min axel och jag skickligt parerande nytvättat, kattklor och nypor. Snart fyller han åtta år. Den mindre kattflickan är bara två.

Vi njuter av vår tid tillsammans, den tid som vi vet är begränsad.
Sannolikt är att våra katter dör ifrån oss och inte tvärtom.
Jag brukar säga till Katt d ä att jag älskar honom till att börja med hela hans liv och därefter hela mitt. Det är så nära jag kommer att sätta ord på min förbehållslösa kärlek. Sorgen över att förlora våra fyrfota har jag ännu ej kunnat beskriva annat än i diffusa outsagda tankar. Ändå har vi tidigare upplevt - inte ett - utan flera dödsfall bland våra pälsbeklädda familjemedlemmar. Ordlöst.

Men så, en dag, fann jag orden.
Kanske är det så att vissa viktiga saker kommer till oss utan att vi aktivt söker upp dem. Författaren har funnits i mitt medvetande ganska länge men jag har inte förrän nu brytt mig om att ta reda på vem han var och hur hans språk såg ut.
Jag fann mig själv gråtandes över en dikt. Plötsligt ägde jag orden jag saknat.
De kom likt en gåva från en död man, en död mästare. Han levde med katt och han var sannerligen en stor ordkonstnär. Jag undrar om jag någon gång i framtiden
kommer att kunna läsa dikten utan att gråta.

19/6 1991

De affischerar! De affischerar!
Håglös, med tovig päls sitter du på golvet,
orkar inte språnget upp på bordet,
klarar inte mindre språnget upp på stolen.
"Och solen går upp och solen går ned."
Husbonden, din medvarelse,
låter kvällens guldmoln slockna,
klarar inte klivet upp i Karlavagnen.
Vill du att han läser något vackert för dig
om snabbfotade gaseller och hoppande unga hjortar
på myrradoftande berg?
Eller vill du att han lyfter upp dig på fönsterbrädet
så att ni tillsammans en sista gång kan betrakta
er flik av universum?
En man lutar en stege mot muren på andra sidan gatan
och sätter upp en affisch.
Längre bort kommer en annan man bärande på en stege
och en pappersrulle i en annan färg.
Något är på gång.
De affischerar! De affischerar!

Werner Aspenström.

Av Pia Macdonald Hagson 07 jun 2001 09:15