Ta seden dit man kommer - löjligt!

Ofta har man hört svaret att språket är nyckeln till allt. Man utlovar guld och gröna skogar bara man behärskar det svenska språket, men statistiken visar motsatsen. Jag vet att jag behärskar det svenska språket relativt bra.

Innebär det att jag är "anpassad". Slår man upp ordet "anpassad" i ordböcker får man förklaringar som "rättar sig efter", "fogar sig efter" eller "anpassar sig efter lämplig situation". Oavsett hur jag vänder och vrider på det får jag ut samma betydelse, att man måste förändra sig själv.

Så en bra invandrare är en anpassad invandrare?

Man hör ofta folk använda sig av ordspråket "man ska ta seden dit man kommer". Många tycker att det här är ett starkt argument för att man ska anpassa sig. Jag å andra sidan tycker att det är urlöjligt. Ska man verkligen ta seden dit man kommer? Är det nödvändigt att hoppa runt midsommarstången eller slita av sig slöjan för att bli accepterad?

Det är lätt att använda ordspråk när man aldrig själv har befunnit sig i samma situation, och inte behöver tillämpa det på sig själv. Nej, det är dags att vi skrotar det här ordspråket för det hör hemma bland soporna!

"Man ska respektera seden var man än befinner sig", låter mycket bättre.

Jag är uppvuxen med den kurdiska kulturen hemma, men den svenska kulturen är en del av mitt liv och tillvaro. Ett mynt har två sidor och så är det med de flesta saker här i livet. Det finns negativt och positivt med de flesta ting. Så jag gör det bästa av situationen. Det som jag anser är bra anammar jag med nöje, att lära är framgång. Andra saker ter sig helt och fullständigt galna för mig, dem kastar jag i soporna utan möjlighet till återvinning. Detta är inget unikt, det är en självklarhet att man som individ inte kan underkasta sig en enda kultur och vägra ta del av andra.

Om jag bedömer utifrån vad "anpassa" betyder så anser jag mig inte vara det minsta anpassad. Däremot anser många andra att jag är det, på grund av att jag är social och talar flytande svenska. Eller så är det på grund av det faktum att jag inte stämmer överens med bilden av den "typiska invandraren".

Ofta har jag fått höra "du är ingen typisk invandrare". Detta säger människor som något positivt och tänker inte alls på innebörden av det de säger. Slutsatsen är alltså att jag är "mer svensk", jag skiljer mig från "typiska invandrare" därför är jag bättre.

Men märk väl denna "du är mer svensk" håller bara så länge jag gör bra saker. Då kallar man mig rent av "den svenska tjejen". Men råkar jag snubbla och gör något fel så ändras genast min "svenska identitet" till "kurdiskt ursprung". Om Anders gör något dumt är det Anders som ställs till svars men gör jag något dumt så är det hela kurdiska folket.

Man bär på ett stort ansvar. Det är inte bara jag som döms utan ett helt folk. Trots allt tal om individualismen i västvärlden ser man fortfarande inte människor som enskilda individer utan som representanter för ett helt folk. Konsekvenserna av detta synsätt blir att man berövar personen i fråga allt personligt ansvar för hans/hennes handlingar samtidigt som man hela tiden söker förklaringar i "kulturell bakgrund". Denna kollektivisering av invandrare är som bränsle för alla fördomar som finns ute i samhället

Anpassad eller inte anpassad är det den stora frågan? Man talar ständigt om detta "anpassande". Och det fina ordet "integration" ser vi dagligen. Men är vi överens om vad det betyder?

Vare sig vi vill eller inte placeras vi i facken "vi" och "de". Lösningen på problemet är att värva så många så möjligt till "vi". Men sen när man äntligen har värvat dem, så är de ändå inte lika "duktiga" som hemmaplansspelarna och de får sitta på bänken, med chans att hoppa in om laget verkligen håller på att åka ur spelet och inga andra tillgängliga spelare finns.

Efter att levt här hela mitt liv så anser jag mig har stor förståelse för det här samhället och jag klarar mig utmärkt. Men jag är fortfarande invandrare, muslim och lever efter mina seder och vår kultur. Man talar om att bygga broar, men som det ser ut just nu verkar man satsa på att bygga en enkelriktad bro.

Varför koncentrerar man sig bara inte på att lära folk förstå? Då talar jag om ömsesidig förståelse och inte ensidig. Jag förväntas inte bara förstå allt i min omgivning jag ska även "anpassa" mig. Är det för mycket begärt att vilja ha förståelse för min bakgrund?

Av Asrin Blend Masifi 06 jun 2001 15:54