Guldstjärnor och valium

Nu förstod hon. Blodet var hennes eget. Skriket hon hade hört var också hennes eget. Blicken fastnade plötsligt på blodfläcken på väggen. Liknade den inte Jesus? Var det ett tecken? Skulle hon dö nu?

"Jag vill inte dö!"

Rösten skar genom rummet. Trots att rummet var madrasserat studsade hennes skrik mellan väggarna. Hon kände inte riktigt igen sin egen röst. Den som mjukt och myndigt kunde övertala en hel samling chefer att hennes lösning var den rätta. Nu lät den vass och ihålig. Plötsligt mindes hon vad hennes lärare hade sagt till hennes mamma i 4:an eller kanske 5:an.

"Er dotter är en mycket ambitiös tjej. Hon kommer att komma långt. Jag tycker du ska vara stolt över henne."

Ambitiös. kommer att komma långt! Orden hade sporrat henne att jobba ännu hårdare. Guldstjärnorna i skrivhäftena glänste, och de andra i klassen började kalla henne plugghäst. Men skrattar bäst som skrattar sist. Det var hon som hade lyckats. Ingen av de andra var chef på ett framgångsrikt företag. Näe, de andra var sjuksköterskor, kassörskor, bilmekaniker. ingen av dem hade nått lika långt som henne själv.

Men hur stolt är hennes mamma nu? När dottern sitter på dårhuset i ett madrasserat rum och klöser sönder armar och ansikte, och dunkar huvudet i väggen för att döva ångesten.
Hon tittar ner på sina händer. Om bara Micke kunde vara här, tänkte hon. Han brukade ta hennes händer i sina och säga: "Susanne, du måste lugna ner dig lite. Vi går ut och tar en öl i kväll. Vi sitter och snacka om allt och inget, precis som vi gjorde när vi var studenter."

En öl skulle vara gott. Eller vin kanske. Den ger snabbare effekt, den får henne att glida in i tomrummet snabbare. Ruset var det som under senare tid varit hennes enda räddning, och det som också skulle leda till hennes död.

Fan, varför lyckades Micke övertala henne den där kvällen. Det var inte meningen att hon skulle följa med till puben. Hon skulle ha suttit kvar och arbetat färdigt med offerten hon skrev på. Hon tittade på blodfläcken på väggen. I flera dagar hade hon fått kämpa för att få loss en liten flik av madrassen. Under madrassen fanns vit, slät betong som nu lyste röd av hennes blod. Blodet kom från hennes huvud, rann nerför pannan, halsen och droppade vidare ner på golvet.

Micke hade också varit blodig. En stor skärva från skyltfönstret hade skurit av pulsådern i halsen. Först hade hon inte sett det och skrattat åt honom där han låg bland glasskärvorna. Fan, hon hade ju bara skojat då hon knuffade till honom. Han höll ju på att dåsa till när de var på väg hem. Först senare hade hon förstått att han inte tålde lika mycket som hon själv. Hon hade ju under en tid stoppat i sig ganska mycket lugnande medicin, och dessutom spätt på med alkohol. Micke däremot blev totalt stenad av blandningen.

Hon kände hur livsanden långsamt rann ur henne. Hon sjönk ner halvsittande och lade pannan mot det kalla madrasserade golvet. Nu såg hon Jesus igen. Kom han för att hämta henne den här gången? Ja, nu måste det vara dags, nu såg hon hans utsträckta hand och hon grep den.

Av Karin Strand 02 jun 2001 10:27