Den svenska bluffen

Det sista en lovande svensk spelare ska göra, det är att flytta till Sydeuropa, för då blir han tydligen automatiskt av med minst 50 procent av sin talang, hela hans sociala trygghet blåses bort och förmodligen kommer han bara utnyttjas av proffsklubben. Så stanna hemma för guds skull!

Detta verkar vara en allmänt vedertagen attityd bland svenska ungdomsledare, men är det då inte lustigt att samma ledare sedan beundrar Manchester United för deras Fantastiska sätt att fostra ungdomar till att bli a-lagsspelare? Detta, mina damer och herrar, är inget annat än en kraftfull motsägelse.

Manchester United har systematiskt de senaste tio-femton åren sökt med ljus och lykta, inte bara på de brittiska öarna utan över hela världen, efter spelare som kan bli stjärnor en dag. En del, som Beckham och Giggs, har blivit det. De flesta andra har inte blivit det. Varken Beckham eller Giggs är från Manchester, Beckham är från östra London och Giggs är Walesare. Ändå har deras sätt att uppfostra talanger setts som överlägset, ända till den dagen de värvade en svensk talang vid namn Bojan Djordjic. Plötsligt fick han höra att han skulle stanna hemma istället för att åka till världens bästa klubb, av samma människor som i förra andetaget utsett United till världens bästa klubb.

Vi har länge överskattat vår ungdomsverksamhet. För några veckor sedan spelades U18-EM i England. Länder som Portugal, Spanien, Frankrike, England och Italien fanns representerade. Till och med Finland var med. Sverige var inte med. Ändå ska det alltså vara bättre för en 18-åring att spela i IFK Norrköpings B-lag än att spela i Manchester Uniteds dito. Tveksamt, säger jag.

Det märkliga är att Svenska Fotbollsförbundet verkar försöka motverka en utveckling som går mot att våra ungdomar får bättre träning med att förbjuda dem att spela i diverse landslag. Bojan Djordjic får inte spela i Göran Göranssons U21-landslag, och Pär Zetterberg får inte spela i A-landslaget. Det må vara aningen kontroversiellt, men jag tror faktiskt att Zetterbergs historia som ungdomsproffs i Anderlecht fortfarande ligger honom i fatet. Det gnälldes länge om Pontus Farneruds flytt till Monaco, men när han plötsligt började göra inhopp, matcher från start och mål i det lag som vann franska ligan förra året och logiskt sett borde bli aktuell för landslaget, ja då slussar Lars-Tommy hellre in Christoffer Andersson och ger Mattias Jonsson en tjugoartonde chans i truppen. Ni kan ju gissa varför.

Ännu märkligare är att IFK Göteborg brukar få stå som modell för hur en svensk klubb ska agera ni vet, så där ärligt och fint som bara svenska klubbar kan göra, och minsann - i år kommer en ung spelare vid namn Martin Ericsson få sitt nationella genombrott i IFK. Tidigare har spelare som Kåmark, Blomqvist och Mikael Nilsson klivit upp i a-laget för att senare bli landslagsmän. Var de kommer ifrån? Tja, Martin Ericsson kommer från Tunabro i Dalarna, Kåmark från Västerås, Blomqvist från Tavelsjö och Nilsson från Falköping. Med andra ord agerar de på precis samma sätt som Manchester United.

Det märkligaste av allt är att samma människor som fördömer svenska ungdomsproffs och hyllar Manchester United och IFK Göteborg, de fördömer också klubbar som Inter och Chelsea för att de inhandlar spelare för miljoner och åter miljoner kronor varje år. Detta är ju nu inte så konstigt eftersom just dessa klubbar knappt har någon egen ungdomsverksamhet.

Inter köper mängder av unga spelare och lånar ut dem till sämre klubbar i Italien, Chelsea har en märklig taktik som går ut på att bara köpa avdankade spelare som vill tjäna en sista slant i karriären. Detta borde ju tilltala svenska ungdomsledare - klubbar som inte skaffar ungdomsproffs i alla fall inte svenska och som dessutom satsar på äldre spelare. Det är dessa klubbar svenska fotbollsledare borde hylla.

Av Jonas Dahlquist 31 maj 2001 17:30