De mörka skuggornas dal

Hon går genom de mörka skuggornas skog. Egentligen är det väl bara en träddunge nära sjön. Allt är dött. Träden slår sina mörka grenar mot bergen. Ett rispande läte uppstår. Hon tänker att mörker skogarna är hennes hem nu. Hon har flytt verkligheten för att leva i sin mörka själs grottor och skog. Sjön är spegelblank, endast några små vågor syn på ytan. Hon drömmer om att gå rakt ut i vattnet, försvinna ner i djupet. Hon har inte kraften. Den slutgiltiga kraften.

Nu när hon flytt sjukhusets kala väggar och låsta dörrar. Lytt rösten. Hoppet om en annan värld. Hon kan inte leva. Det är för svårt. Hon kan inte existera i verkligheten, ty då vågar hon inte ta sitt liv. Hon måste fly till verklighetens utkant, de mörka skogarna närmast slutet.

Visst finns hon; en liten mörk varelse. Blek hy med svart hår. Dagarna och nätterna i skogen har gjort henne mager. Hon ler när en ekorre springer förbi, visar att livet finns. Livet som går ut på att våga ta, att våga dela med sig av sig själv. Ögonen är tomma, men inte döda. En gnista av ljus lyser upp ansiktet. Det är gnistan som gör att hon inte vågar ta klivet till döden. En gnista av hopp om livet.

En ensam vandrare går genom Hellasgården. Vandrar i skogarna. Plötsligt ligger en flicka under ett träd. Svart hår, blå ögon. Hon vilar, ögonen är slutna. Han går fram, känner på hennes varma kropp. Lyfter upp den magra flickan, bär henne med sig. Till tryggheten i välden. Snart vilar hon i en säng, mamma står där. Ler åt att flickan hittat tillbaka till livet.

Av Linnea Forsberg 31 maj 2001 10:06