17 år och hiv-smittad

Det är för länge sedan fullsatt på seminariumet på Behandlingshem Nord vid Karolinska Institutet i Stockholm där Barbara Samson ska tala.

Vårsolen skiner utanför men hennes historia kryper in under skinnet och det blir kallt. Ändå utstrålar hon positivitet och värme och det går inte att låta bli att förundras över hur denna späda varelse kan vara så fylld av styrka. Hon börjar försiktigt med att säga att det hon ska tala om inte är lätt, det var nio år sedan och hon skulle gärna vilja lämna det bakom sig. Men varje gång hon tar sina bromsmediciner så blir hon påmind. Påmind om honom och påmind om att hon inte vet hur morgondagen ska bli.

Det är flera år sedan nu som Barbara Samson klev fram i fransk tv och gav hiv ett ansikte. Hon var 17 år, heterosexuell och drogfri. Hennes historia slog tv-tittarna i ansiktet. Det var Barbaras första pojkvän som hade smittat henne.

De träffades på ett behandlingshem där Barbara var på grund av av sin anorexi. Han var 12 år äldre och före detta narkoman och visste - precis som läkarna på hemmet - om att han var hiv-positiv.

Men i Frankrike finns ingen smittskyddslag som den i Sverige och Barbrara fick inget veta. När sedan mensen uteblev började Barbara att oroa sig för att hon kanske var gravid och gick till sin husläkare för att göra ett graviditetstest. Läkaren tyckte att de kunde ta ett hiv- test också och då kom det. Hiv-positiv.

- Jag gick på gymnasiet då men hoppade av skolan och kastades istället in i en period med flera självmordsförsök, fortsätter hon lugnt och det är alldeles tyst i salen.

Läkaren som gett henne beskedet hade inte förklarat vad hiv innebar. Allt som hade med hiv att göra var hemskt och tragiskt. Varför skulle hon vilja leva, det fanns inget hopp. Allt läkaren kunde ge henne information om och hjälpa henne med var hennes blodvärden, inget om vardagen, om tvätt, om saliv. Barbara tog kontakt med en specialist i Paris för att få svar men han tittade i hennes journal och sa att hon kunde komma tillbaka när hon mådde dåligt, för nu så mådde hon ju faktiskt bra.

Allt handlade om aids

Via tidningsartiklar och böcker började Barbara söka information med hjälp av sin mamma. Sjukdomen förändrade allt, säger hon tyst och väntar på att tolken ska hinna med att översätta till svenska, allt handlade om aids.

Plötsligt blev hon väldigt medveten om sina rörelser som om hon kunde smitta någon bara genom att röra. Men så träffade hon en läkare som respekterade henne och såg henne som en människa - inte bara som en sjuk. Av en ren slump så blev tv intresserad av Barbaras historia, som idag både blivit en film och en bok. Ibland har Barbara ångrat att hon gått ut med sin historia offentligt.

- Det är inte roligt när man går på stan och folk pekar och skriker att där är tjejen som har aids, berättar hon.

- Jag ser på mig själv som en människa, men för dem var jag bara aids. Jag valde att gå ut att berätta för det hade jag själv velat att någon hade gjort för mig när jag var tonåring och man berörs ju mer av någon i sin egen ålder.

- När jag var 17 år så pratade man om hiv och aids som de homosexuellas och narkomanernas sjukdom, så jag var övertygad om att jag aldrig skulle få den och brydde mig lite. När jag var 15 år så hade de sexualundervisning med gräshoppor.

- När det var min fem år yngre brors tur så hade de bytt till kaniner, vilket kan vara svårt för tonåringar att relatera till, säger Barbara och skrattar.

Sexualundervisningen i Frankrike är otroligt dålig tycker Barbara. Det råder fortfarande mycket tabu kring aids och ett stort motstånd mot kondomer. De nya bromsmedicinerna har fått många att tro att faran är över. Men man vet fortfarande väldigt lite om medicinerna och deras biverkningar och det handlar fortfarande bara om bromsmediciner - smittan finns kvar. Det har upptäckts fler fall bland yngre i Frankrike och Barbara tycker att det görs lite.

- Sedan de nya bromsmedicinerna kommit så talar inga politiker om aids längre utan nu talas det bara om galna ko-sjukan och jordbruk inför det nya valet. Men hiv och aids finns kvar. Dessutom fungerar inte bromsmedicinerna för alla, jag har haft tur.

"Hiv hindrar en inte från att leva, älska, jobba och att vara lycklig."

- Jag lever tillsammans med en man som inte är smittad. Vi har inga barn, men kanske en dag, säger hon och förklarar snabbt att de alltid använder kondom och att han inte har blivit smittad efter den här långa tiden men att det alltid finns en risk.

- Vi är väldigt försiktiga. Jag kan smitta lite eller mycket, det spelar ingen roll. Det som spelar roll är att jag kan smitta. Hiv är inget lätt att leva med.

Mannen som smittat henne lever fortfarande. Men Barbara önskar att han vore död.

- Jag vet att det är hemskt att säga så, men jag tycker att han förtjänar det. Jag har fått veta att han har smittat fler både före och efter mig. Mina föräldrar ville stämma honom, men advokaten avrådde oss och sa att vi skulle förlora. Det råder en annan mentalitet i Frankrike och man har stor respekt för privatlivet. Förra året så frikändes en man som smittat en flicka.

Barbara talar inte om någon framtid, hon talar inte om hopp utan säger istället att hon inte tror på mirakel utan är ganska realistisk och inte vet vad som kan hända imorgon. Trots det så är det just det som hon ger oss, hopp.

Åhörarna sitter fortfarande knäpptyst trots flera timmar i det trånga rummet och fascineras av den mörkhårig unga kvinnan och hennes mod och styrka. Idag lever hon ett liv som hon beskriver som både enkelt och vackert.

Barbara anser sig vara oerhört priviligerad som har turen att fortfarande vara vid liv och må bra jämfört med många andra, mycket tack vare bromsmedicinerna. Idag lever hon i en liten by utanför Orléans och skriver på en ny bok som inte har något med vare sig hiv eller aids att göra och inom några veckor så avslutar hon sin journalistutbildning.

Hennes kropp har lätt för att ta till sig bromsmedicinerna och inga bieffekter har dykt upp efter fyra års användande. Hon har dessutom turen att bo i Frankrike som är ett av länderna där de dyra medicinerna betalas av staten.

- Hiv hindrar en inte från att leva, älska, jobba och att vara lycklig, men jag kan aldrig tala om att bli frisk, avslutar hon och knäpper stillsamt sin kavaj.

Barbara Samsons bok heter "Man är inte så förståndig när man är 17 år" och ges i Sverige ut av Forum.

Av Åsa Wikman 31 maj 2001 09:11