Metro Manila mitt i Stockholm

Efter filminspelningen på Filippinerna är jag på väg hem. En nätt tunnelbanefärd på tio minuter efter en flygplansresa på 19 timmar. Jag slår portkoden, tar hissen och når dörren. Det första jag känner att jag vill göra när jag kommer hem är:

1 ta en varm dusch
2 öppna mina väskor och lägga sakerna i drivor
3 äta lite mat och kanske lyssna på radio
4 ringa en vän

Allt detta kräver att man kommer in genom sin egen dörr.
Av misstag hänger inte nyckeln på sin utlovade plats. "Antiklimax" känns som ett ord nära till hands. Tårar stiger i ögonen och jag ringer farfar från mobilen med låg batterinivå. Jag är oerhört ilsken och säger att det
saknas en nyckel och här står jag nyss hemkommen. Och farfar ringer farbror som tyvärr passar barn och inte kan komma ifrån. Men visst går det bra att komma över till andra sidan stan och hämta extranyckeln.

Okej, så tar en färd i den igenhållna gråtens tecken sin början. Punkt A, Vanadisvägen känns mycket avlägsen. Punkt B, Medborgarplatsen.

Människorna på tunnelbanan känns mycket nollställda och tittar bort. Vädret känns mycket fel i förhållande till mina sandaler. Det är egentligen väldigt fel alltihop. Och ingen förstår riktigt vad jag går igenom just nu!

Med lite perspektiv från min tid på Filippinerna ser jag att "hämta extranyckel på söder" är ett relativt litet problem. Det är inte så att jag har svarta tänder för att jag är undernärd eller att jag tvingas bo i ett papphus. Det har ju bara blivit på ett sätt som jag inte vill.

Jag undrar om Rachel i Escopa gråter när hon inte kommer in genom sin egen dörr. Är det ett lika stort problem där som det är för mej just nu? Är det ett problem överhuvudtaget?

Hur är vi funtade egentligen? Har vi en utmätt dos av lycka och olycka som måste förbrukas? Är alla jävlar lika olyckliga eller är jag en lyckligare människa för att jag har mat och utbildning? Även om min tillfälliga olycka är så verklig som den kan bli känns den plötsligt väldigt fåfäng.

Mitt nya perspektiv inspirerar och under min färd på väg till farbror Johan hinner jag kasta många föraktfulla blickar. "Vet ni hur de har det? Här står ni och diskuterar huruvida löshår är en bra investering eller om det
egentligen bara ser ut som hundöron". Vad vet ni, tänker jag. Och vad vet jag, tänker jag sen.

Av Astrid Askberger 30 maj 2001 09:49