sourze.se

En filmerfarenhet i Metro Manila

I mars 2001 deltog jag och tre andra i ett dokumentärfilmsprojekt på Filippinerna. Vi bodde i staden Metro Manila. Det här är min berättelse om den tiden.

Vårt hus var ett med våra mått mätt enkelt hus, men med deras mått ett fint hus. Det låg i ett fattigt område kallat Escopa 3, en Barrangay, en del av staden Quezon City, som i sin tur är en del av den enorma staden Metro Manila med över tio miljoner invånare. Escopa 3 är inget stort område, man går med lätthet runt det på någon timme, ändå bor där ungefär tolv tusen människor. Och de bor tätt inpå varandra, för här bygger man inte på höjden.

Vi ville bo där för att komma närmare människorna. Det går inte att bo på hotell och försöka förstå folket när frukosten man äter kostar lika mycket som dagsbehovet av ris för en sjubarns familj, och när den underbetalda
servicepersonalen är en del av det folk man vill förstå.
Vi höll dörren till vårt hus öppen och det blev många gäster i vårt lilla kök. Vi bjöd de vuxna på cigaretter och barnen på glass.

Vi trivdes, alla var ju så trevliga. Men så hände något. Det började bli jobbigt att ha folk i köket hela tiden och folk tog för givet att vi skulle bjuda, så mycket svindyra saker som vi hade. Barnen traskade in på eget bevåg och plockade för sig av godis och annat. Och vi slutade bjuda så frikostigt. I jämförelse med dem så hade vi förstås otroligt mycket pengar, även jag med min magra studentekonomi.

Vi hade kommit dit för att arbeta, men vi var inte vana vid deras kultur och mötet blev svårare än vad vi tänkt oss. Hur skulle vi kunna förstå hur det är att gå hungrig varje dag bara för att vi bor bredvid människor som gör det. Vårt sätt att bo mitt ibland dem, med våra pengar och prylar, kanske bara fick dem att verkligen känna av sin egen fattigdom. Hur skulle vi kunna förstå dem? Hur skulle de kunna förstå oss.

Man blir lätt desillusionerad, avståndet mellan oss blir snabbt oöverstigligt. Samtidigt är vi alla människor, vi föds, åldras och dör. Vi blir förtvivlade, vi skrattar och gråter. Vi kan närma oss varandra om vi vågar ge upp lite, andligt och materiellt. Vi förtjänar inte vår rikedom. De förtjänar inte sin fattigdom.


Om författaren

Författare:
Joel Lindefors

Om artikeln

Publicerad: 30 maj 2001 09:49

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: