De engagerade!

För vissa har de betytt livet. För andra har de bara varit en människa bland många. Jag är övertygad om att alla som lagt ner sin själ i någon form av idrott närmast dyrkar dessa personer. Ser dem som gudar. Vilka då, undrar ni?
Jag pratar om tränarna!

Av tradition är tränaren en ideellt arbetande och hängiven idealist. Han eller hon sliter många timmar i idrottshallar, på löparbanor eller var det än kan vara, med sina aktivas glädje som enda lön. Den sanna glädje som ofta uppstår genom idrott verkar vara det enda som behövs för att få dessa tränare att år efter år fortsätta att träna, fostra och locka in ungdomar i idrottens värld.

Under många, många år har idrottsklubbar och dess tränare haft en större inverkan på ungdomen än vad skolan haft. Jag tror banne mig att tränarna har haft både mer betydelse och mer inverkan över ungdomars framtid, än vad skolan lyckats åstadkomma. Ofta har tränaren vart engagerad ut i fingerspetsarna kombinerat med ett enormt kunnande. En kombination som läraren och skolan sällan eller aldrig kunnat mäta sig med.

Jag minns de tränare som passerat under min karriär som aktiv friidrottare. Jag har haft både den auktoritäre, närmast militante, tränaren: sträng, men snäll och, framför allt, duktig. Jag har också haft en kvinnlig tränare. Den duktigaste av alla, men med en mjukare framtoning. Hon engagerade sig helhjärtat och det smittade av sig. Det har smittat av sig så till den grad att jag idag själv är tränare och lärare. Jag vet vikten av att vara engagerad, både som tränare och lärare.

Jag vet att det finns hundratals andra tränare ute i landet som är lika duktiga och lika engagerade. Jag hoppas att ni aktiva tänker på att de behöver uppskattning. De behöver också en klapp på axeln, en dunk i ryggen eller en kram. Utan dem skulle du förmodligen inte träna, inte göra några framsteg och framför allt inte ha det intresse du har. Så vårda dem ömt, de tränare som finns.

Om man tittar på några av våra mest folkkära ledare och tränare, så är det just graden av personligt engagemang som är avgörande. Till exempel Bengt Johansson, som med laganda och förtroende tillsammans med ett stort kunnande, skapat ett av historiens bästa lag, alla kategorier. Lars-Tommy-duon är ett annat exempel. De tar fram det bästa ur varje individ, genom att skapa en personlig relation samt ett förtroende.

Undantaget som bekräftar regeln är de tränare som härskade under öststatstiden. Deras medel var ofta makt, förtryck och disciplin. Det fungerade då, men kommer sannolikt aldrig att bli framgångsrikt igen.

Så gå till träningen i eftermiddag och tala om hur viktig just din tränare är för dig. Sverige är uppbyggt kring idrottsrörelsen. Låt den inte dö ut!

Av Herman Thorell 30 maj 2001 11:15