Varför vill feminister vara offer?

Vi lever i ett väldigt könssegregerat samhälle. Det enda som hänt sedan 50-talet är att det är mer accepterat att välja det motsatta könets väg en tjej som jobbar på verkstad, en kille som jobbar med barn osv, men en snabb titt i vilken park som helst avslöjar att det fortfarande i nästan alla fall är kvinnorna som skjuter barnvagnen om ett par är ute tillsammans.

Könssegregeringen gör att kvinnor och män har olika förutsättningar i livet, och det är ett problem. Men medan kvinnor är i underläge på de områden som är lättast att mäta - lägre lön för samma arbete, underrepresenterade i styrelser etc - ligger män efter på de mer abstrakta områdena. De har till exempel mycket sämre kontakt med sig själva, har mycket svårare att prata om känslor, förstå relationer etc. Detta är typiskt för gruppen vita, heterosexuella män eftersom de aldrig tvingats tänka, vilket kvinnor, svarta, homosexuella och andra som avviker från majoriteten tvingats göra, ofta med hjälp av stödgrupper och organisationer. Kvinnor är visserligen inte någon minoritet, men detta stämmer på dem också, kanske för att de är en minoritet i det offentliga livet.

Både män och kvinnor lider alltså av könssegregeringen, men på olika områden. Den som säger att det är viktigare att öka andelen kvinnor i företags styrelser än att öka andelen män på dagis säger indirekt att det är viktigare att kunna driva företag än att kunna jobba med barn. Denna värdering får som konsekvens att man tycker att dagisfröknar har ett lågstatusjobb.

Det ligger i ordet att man tycker att kvinnorna har det värst om man kallar sig feminist - motsatsen skulle heta maskulist eller något liknande. Jag tycker att båda varianterna är ointressanta och att den som verkligen månar om ett bättre samhälle där män och kvinnor lever på lika villkor borde kalla sig humanist. Eller kanske någon ny term som kan avspegla ett tänkande samhälle långt från partiprogrammens trendiga och ytliga feministparagrafer som ingen ändå förstår men alla vet att är rätt.

Hur ser då en humanistisk aktivist ut? Personligen tycker jag att man ska börja med att förändra det som går att ta på, framförallt se till att samma arbete ger samma lön oavsett kön. Även vad gäller de abstraktare frågorna finns det förvånansvärt konkreta åtgärder: I Danmark öppnade för ett par år sedan ett "mans-center". I takt med att männen blir bättre på att hantera sina känslor spår man att prostitutionen ska minska, eftersom en viss kategori män hellre köper en hora än gråter ut mot en väns axel eller pratar med jourhavande präst när känslolivet brakat samman.

Man kan inte göra om det 50-talsideal Light som så många är fästa vid, trots att mångfalden är större i dag än då. Fler kvinnor än män vill trots allt jobba med barn och fler män än kvinnor vill jobba på verkstad. Dessa drifter ligger djupt och är lika självklara som att föräldrar "ger" sina döttrar långt hår och sina söner kort - saker som de flesta inte reflekterar över förrän man ser en snaggad sjuårig flicka vilket man aldrig gör.

Jag tycker att det är okej att män vill vara typiska män och kvinnor typiska kvinnor. Det viktiga är att det finns utrymme för dem som inte vill det. Ett sådant samhälle kämpar jag gärna för, men inte som feminist, utan som humanist.

Av Karl Andersson 26 maj 2001 15:27