Åka tåg med rullstol

Efter att ha beställt tågbiljetter via SJ:s 020-nummer glöm inte att informera om ditt handikapp och även bokat assistans vid tågbyte, startade jag min resa från stationen i Gävle. Alla Intercity, X 2000 och InterRegio tåg innehåller rullstolslyftar, plats för egen rullstol och extra rymliga handikapptoaletter, och ifall rullstolslyft skulle saknas finns möjlighet att använda en lift på den aktuella tågstationen där du vill kliva av.

Min rullstol skulle alltså inte behöva ge mig några resproblem, men jag var ändå lite spänd på att se hur detta skulle gå när jag rullade upp på tågperrongen. Under de senaste tio åren har SJ arbetar med att uppdatera sina tågstationer och det har resulterat i att alla de stora och mellanstora stationer runt om i landet har, enligt SJ:s broschyr, handikappanpassas. Den exakta siffran på antalet stationer är 102 stycken, och de har byggts om och upprustats med ramper, självöppnande dörrar, handikapptoaletter och det finns också gångtunnlar och gångbroar med hissar på vissa stationer. Jag hade alltså inga problem att komma fram till tåget i Gävle förutom att min väska i mitt knä var lite tung att släpa på.

Blädderskyltarna visade med tydliga stora bokstäver på en vit bakgrundsfärg och med lite extra mellanrum mellan bokstäverna så att synskadade tydligare kan läsa dess budskap, och jag kunde se att jag stod vid rätt tågperrong.

Tåget kom in på stationen och jag måste erkänna att jag kände mig lite vilsen när alla människor började trängas för att så fort som möjligt komma ombord på tåget. Efter bara några minuter var perrongen närapå tom med folk och där stod jag ensam vid tågvagnen och började bli lite orolig att ingen skulle se mig och att tåget skulle åka ifrån mig. Men min oro var onödig eftersom det genast kom en man tågmästaren och hjälpte mig. Han fällde ut rullstolslyften som är 68 cm bred, 120 cm lång och har en lyftvikt på max 225 kg. Allt gick enkelt och smärtfritt att för mig åka upp med rullstolslyften och in i tågvagnen, men jag är långt ifrån säker på att detta hade fungerat med en större eldriven rullstol. Tågmästaren tog min väska och lyfte in den i vagnen samtidigt som han visade mig till min plats. Han var mycket hjälpsam och det ända som går att klaga på här var de andra tågpassagerarna som lagt alla sina stora och tunga väskor på den golvyta i vagnen där några stolar var bortplockade så att jag skulle sitta där med min rullstol. Tågmästaren hjälpte mig och erbjöd sig till och med att gå till serveringsvagnen ifall jag ville köpa något att äta.

Tågresan gick bra, och efter en mellanlandning i både Tierp och Uppsala kom vi efter ungefär en och en halv timme fram till centralstationen i Stockholm. Eftersom jag samtidigt bokade assistans när jag bokade mina biljetter gick min vistelse i Stockholm briljant utan några som helst problem. Tågmästaren hjälpte mig ner på perrongen med rullstolslyften, och där stod en tjej för att ta emot mig och min väska. Hon guidade mig sedan rakt igenom den stora tågstationen samtidigt som hon bar på min väska, så att jag slapp alla problem med att stressa runt bland mängder av människor för att försöka hitta till rätt spår där mitt nästa tåg befann sig som skulle föra mig till mitt mål som var Skövde. Min assistent följde mig hela vägen och såg till att jag kom ombord på nästa tåg. Där den nya tågmästaren var lika tillmötesgående som den tidigare.

Efter ytterligare några timmar kom jag fram till Skövde station och kunde konstatera att en tågresa med rullstol hade gått helt problemfritt. En liten detalj att klaga på kan dock vara de få platserna eftersom ett tåg med två rullstollar anses av SJ som fullt, och är man alltså tre eller fler som vill ut och åka tillsammans måste man ta olika tåg. Enligt SJ:s broschyr, som för övrigt innehåller mycket spännande och intressant läsning, står det att SJ hela tiden arbetar med diverse projektgrupper för att undersöka och utvärdera möjligheterna för bättre framkomlighet för människor med något handikapp. Visst är det bra att det granskas och utreds så att det tillslut blir ännu bättre, men det irriterar mig samtidigt varför det hela tiden måste bildas nya utredningsgrupper kring sådant här. Varför kunde det inte istället bara få vara självklart att en handikappad ska kunna klara sig lika bra som andra?

Av Lars-Göran Wadén 25 maj 2001 09:15