Maktspråk - så funkar det

Vad är det egentligen som skiljer oss från djuren?
En del menar att det är intelligensen: Djuren saknar, såvitt man vet, förmågan till logiskt tänkande. De kan inte tänka i flera led. De saknar till exempel helt och hållet den intellektuella kapacitet som vill till för att övertyga sig själv om att en i sig försvinnande liten vinstchans på Bingo-Lotto är en fullvärdig lösning på alla framtida ekonomiska problem. Det krävs en otrolig mängd överslagsberäkningar hit och dit - inte nödvändigtvis sammanhängande - för att komma fram till en sådan slutsats.

De saknar också helt den förmåga till avancerade bortförklaringar som gör rättspsykologin till ett så fascinerande ämne. En daggmask som blir fågelmat dör utan att någonsin få klarhet i om den blev uppäten med vett och vilje eller som ett resultat av tillfällig sinnesförvirring hos den förövande fågeln.

Andra menar att det är språket som är skiljelinjen. Det är en intressant tanke: Att djuren, precis som invandrarna på bussen eller spårvagnen, häver ur sig slumpvisa läten bara för nöjet att få höra sin egen röst.

Det mänskliga språket är i alla fall ett intressant kapitel i sig själv. Inte bara nationalspråken, utan också språken i språken. Ett språk kan ju stämmas i olika tonarter och fungera på olika våglängder.

Vad är det till exempel som griper tag ända ned i roten av vår undersåtliga folksjäl när vi hör vårt modersmål klinga på ren, högstämd kanslisvenska? Varför stäms vi till vördnad varje gång vi tilldelas en förtryckt blankett? Vad är det som ofelbart får oss att, liksom i andanom, fogligt ställa oss vid vägkanten med mössan i hand, varje gång det Kungliga Svenska Språkverkets obevekliga bandtraktor korsar vår stig?

Jag tänker inte försöka mig på ett svar, bara illustrera med ett exempel. Jag kan personligen gå i god för sanningshalten, eftersom jag har hittat på det helt själv.

* * *

Det hade börjat mörkna ute i trädgården och det började dra ihop sig till kvällsmat hos familjen Zvensson. Familjen Zvensson räknade egentligen tre medlemmar, men denna kväll fanns bara fru Zvensson och den femårige sonen Klas hemma, eftersom familjens överhuvud aldrig försummade sin självpåtagna närvaroplikt vid det lokala fotbollslaget IFK Gärdsgårdspojkarnas hemmamatcher. Han var i själva verket djupt övertygad om att endast hans närvaro i publiken, med generösa gratistips till spelarna - "Nämen SKJUT nångång då!" - och välinformerade utlåtanden om kalibern på dagens domarinsats - alltsammans utbasunerat över planen med en tordönsstämma som inte ens hemmaarenans speakerröst förmådde överrösta - endast detta skulle kunna rädda kvar "pojkarna" i serien.

"Klas!", flöjtade hans mor genom det öppna köksfönstret. "Det är dags att äta kvällsmat!"

Vanligtvis var det allt som behövdes för att få Klas till matbordet. Men inte den här gången. Inte så att det var något fel på aptiten - han hade faktiskt inte ätit sedan lunch. Men han var upptagen. Han byggde en koja i det gamla äppleträdet på husets baksida.

Det gick fem minuter innan mammas röst hördes på nytt: "Kla-as! Maten står på bordet! Du tycker ju om risgrynsgröt med äpplemos! Kom nu - innan den kallnar!"

Klas var på det hela taget en ganska matglad ung man. Och han gillade risgrynsgröt! Men han hade också en kreativ sida. Och han höll som sagt precis på att installera en koja bakom huset. Nu är det ju så att en konstnär ofta lever sig in så intensivt i sitt arbete att det som händer och sker i omgivningen flimrar förbi som eftertexten till en B-film - det registreras men lämnas utan avseende. Och det är inte många saker utanför det egna projektet som då förmår locka till sig den upptagne konstnärens uppmärksamhet. Inte ens risgrynsgröt med äpplemos.

När tio minuter gått utan att Klas uppenbarat sig i köket hördes än en gång mammas stämma genom fönstret den här gången kunde en märkbar irritation skönjas:

"Nu kommer du in på direkten, Klas! Pappa kommer hem närsomhelst. Och du vet hur vrång han är när pojkarna har förlorat hemmamatch!"

Det visste Klas. Förlorad hemmamatch betydde i regel att pappa försökt dränka sorgen över de förnedrande förlustsiffrorna på den lokala krogen innan han kom hem. Detta lyckas aldrig matchresultatet hade en förmåga att hålla sig "flytande" i hans medvetande oavsett vilka kvantiteter öl som intogs, och det räckte ofta att Klas slamrade med besticken vid kvällsmaten eller tuggade maten med öppen mun för att han skulle få ställa sig vid samma skampåle som helt nyligen haft besök av matchdomaren eller motståndarlagets centerhalv. Men Klas bet ihop. Han skulle inte låta sig skrämmas. Han fokuserade på kojan. Den var nästan färdig nu.

Det dröjde ytterligare fem minuter. Klas kunde höra när mamma på nytt öppnade köksfönstret. Men nu hade mamma ändrat taktik. Istället för det råskäll som Klas kallt räknat med och s a s rustat sig för att bemöta, ljöd hennes röst märkligt entonig, nästan mekanisk, och med en opersonlig, nasal klang som Klas inte kände igen, inte ville känna igen. Och den sände ilningar av obehag längs ryggraden på honom:

"Klas Egon Zvensson anmodas att omgående inställa sig i köket. Ohörsamhet kommer att beivras."

Ah, Maktens Språk! Den oemotståndliga Kanslisvenskan som går genom märg och ben - särskilt när man inte förstår vad orden betyder! På ett ögonblick förvandlades det lovande konstnärsämnet Klas Zvensson till en hulkande undersåte. En dold sträng hade satts i vibration i hans undermedvetna och han skyndade sig in till kvällsmaten - inte längre för själva maten eller ätandet, utan för att en ny, främmande drivkraft tagit honom i besittning: Drivkraften att vara till lags.

Av Martin Rhedin 23 maj 2001 09:17