En stund med Erika del 2

Men så var det inte. Nej, för Erika var alldeles säker på att om hon hade hittat en liten vit sobril så hade hon med säkerhet slängt ut den genom fönstret. Hon fann detta letandet väldigt spännande. Ett tidsfördriv, i stället för att sitta och glo in i väggen, eller titta ut över den fruktansvärt tråkiga gatan som gick utanför hennes fönster. Nej, Erika var mer säker än någonsin på att hon skulle klara av det. Hennes liv skulle börja nu. Hon skulle hitta ett bra, och lagom krävande jobb. Helst med ett eget kontor. Rummet intill hennes kontor skulle en man vid namn Johan Pettersson sitta och le. Han skulle bjuda ut henne på en oskyldig lunch, och sedan skulle de le åt varandra varje dag på jobbet tills hon bjöd hem honom till sig. Hon hade höga förväntningar på Johan Pettersson. De skulle gifta sig i Spanien. Telefonen ringde igen. Hon vägrade svara. Som tur var hade hon ställt in att telefonsvararen skulle gå igång efter fyra toner. Hon räknade. Två, tre, fyra. Telefonsvararen gick igång. Hon andades ut. Kände att hon behövde lite mjölk. Hon gick till kylen och tog det oöppnade mjölkpaketet. Hällde upp en kopp. Satte sig på ena köksstolen. Tittade ut över den tråkiga gatan. Fick syn på en svart katt. Den gick över gatan. Blev nästan påkörd av en röd Nissan Sunny. Hon drack upp mjölken. Den var en aning varm. Hon hade glömt kylskåpet öppet över natten. Men det var bara mjölken som tagit skada. Hon hade en gul lök längst in. Den hade inte tagit skada. Men mjölken. Hon tänkte genast på katten som sprang över vägen. Den kanske var sugen på varm mjölk. Det var den säkert. Hon sprang ned för trappan och ut på gatan. Fick se katten ligga och sola på cykelbanan. Konstig katt, tyckte Erika. När hon kom fram såg hon att katten var död. Det var inte ovanligt att katter dog på denna gatan, men Erika blev ändå väldigt ledsen. Då mest för att hon hade sett katten strax innan den oundvikliga döden. Stackars katt. Huvudet var till hälften bortslitet. Lite rött, lite vitt hade runnit ut över cykelbanan. Ett barn kom gående med sin mamma. Barnet började skrika när han såg katten. Mamman rynkade på näsan. "Mamma ä de vå katt?" Han började gråta.
Naturligtvis var det inte deras katt. Eftersom sådan slump inte kan förekomma på dessa gator. Att Erika skulle se en svart katt nästan bli överkörd, samtidigt som hon satt vid köksbordet och drack varm mjölk varvid hon kom på att den stackars svarta katten kanske ville smaka. Men under tiden hon tänkt tanken och sprungit ned på gatan hade kattens huvud krossats under ett bildäck, och när Erika konstaterade detta kom kattens ägare, med sin treåriga son gående och hittade sin manglade katt med hjärnsubstans och Gud vet vad rinnande i rännilen samt med en lätt chockerad Erika bredvid sig. Nej, sådan slump existerar inte. Det var Erika väldigt klar över. Men när hon ändå var ute kunde hon gå till Kinesen och handla mjölk. Kinesen var en liten livsmedelsbutik, vars riktiga namn var Sv1. Vad denna butik menade med att heta Sv1 visste inte Erika. Hon tyckte bara det var väldigt roligt, för att inte säga fantastiskt skrattframkallande. Hon brukade utöva en svår kamp mot skrattet när hon handlade där. Så även denna gången, fast det kändes en aning lättare att hålla sig för skratt, nu med tanke på den lilla svarta katten och de ständiga magsmärtorna. När hon hade handlat klart gick hon tillbaka till sin lägenhet, upp för trapporna till tredje våningen. Hon låste dörren som hon brukade göra. Två varv. Sedan ett varv tillbaka. Säkerhetskedjan på. Tystand. Inga steg i trappuppgången. Säkerhetskedjan av. Hon tyckte inte om att känna sig instängd. Men samtidigt ville hon känna sig trygg. För säkerhets skull hängde hon en liten klocka på handtaget. Då skulle hon höra om det kom någon. Ingen kom. Ingen ville komma. Hon kände sig ensam. Inga steg bakom ryggen längre. Hon kunde egentligen vara död. Som katten. Telefonen ringde. Hon orkade inte svara. Värken i magen hade spridit sig. Hon började höra ljud, såg ljus i lägenheten. Neonljus i storarummet. Den snurrande lampan var visst igång. Hade hon tänt den innan hon gick? Det hade hon. Det brukade hon göra. Steg från taket. Taktfulla, nästan skrämmande svaga. Hon ställde sig på en stol i köket. Försökte höra röster från övervåningen. Svagt mumlande. Hon kunde inte uppfatta ljuden. Erikas hjärta slog snabbt, och åter fick hon ett oerhört sug efter de där små vita pillrena som glider så skönt ned i halsen. Hon kände ett stort tomrum i halsen. Den skrek efter något runt, avlångt, något som lätt slinker ned och lämnar halsen nöjd och belåten. Hennes mage gjorde inte lika ont längre. Men oron fanns kvar. Lite starkare. Kändes nästan som om någon eller något försökte ta sig ut. Lämna den pillerfria magen och hitta en annan mage, med stora mastodont piller som inte denna magen längre lyckades prestera. Hon gick till fönstret för att se om katten låg kvar. Det gjorde den. Två människor stod bredvid och tittade på den. De sparkade lätt med foten på katten. Den rörde sig inte. Ena personen lade sig på knä. Strök med handen över det lilla pälsstycke som fanns kvar. Erika öppnade lite på fönstret. Hörde mannen prata lugnt. Kvinnan grät när hon lyfte upp katten från den hårda asfalten. Erika ville också gråta. Men kunde inte. Hon kände ju inte katten, och även om hon hade känt den, så skulle hon nog inte kunna gråta ändå. Egentligen gillade hon inte djur alls. Hon kände nästan ett hat mot katten. Där låg den och fick allas blickar. Erika hade aldrig fått allas blickar. En dels blickar kanske, men inte allas. Om det hade varit hon som låg där skulle ambulansen komma med ilfart och ta henne till sjukhuset. Hon skulle inte ens komma nära antalet blickar som den katten fått. En man stod med sin hund på andra sidan vägen. Tittade på katten. Hans hund bajsade på trottoaren. Det märkte han inte. Han tittade på katten. Erika började känna sig illamående. Hunden bajsade. Mannen tittade. Kvinnan grät. Katten var död. Erika levde. Det kände hon nu. Att hon levde. Hon skulle söka jobb. Börja sitt nya liv. I morgon. När katten försvunnit. Alla blickar. Skulle inte kunna undgå henne. Johan Pettersson skulle han heta.

Av Håkan Kristensson 21 maj 2001 09:30