En stund med Erika del 1

Ett år av meningslöst tidsfördriv, ett år som egentligen kändes som en månad, till och med som en liten vecka, då i alla fall en väldigt lång vecka eftersom nätterna fortfarande fanns där, dock smått fördunklade. Ingen av hennes närmaste kände till några problem. Hon såg förvisso ut som en något medtagen figur, men på bara ett år hade hon lyckats återskapa vänskapen med sin familj och sina vänner. Från att ha varit en tyst och tillbakadragen liten flicka som alla log åt och försökte på fullt allvar tränga in i, bland alla lösryckta trådar och ett alldeles ogenomträngligt allvar, till att ha blivit en av de mest sociala personerna i familjen, skojfrisk och sådär lagom vidrig.

Ingen reagerade heller på hennes alkoholvanor eftersom hon inte hade några utmärkande alkoholrelaterande problem, utan drack som man bör om man lever i en glad svenssonfamilj med anor stadgande i midsommarnattens fylleslag. Dock om de i sina lagom återkommande besök skulle få för sig att gå in i klädkammaren, och där med några fina dansteg lyckats ta sig bakom kläderna och skorna och där sträckt upp handen på högra hyllplanet, skulle de hitta ett väldigt estetiskt tilltalande skrin med inbyggd speldosa och en liten balettdansös uppstigen på tå. I det skrinet skulle de finna ett antal oöppnade burkar Sobril samt tillhörande sömntabletter av märket Stilnoct. Ty i Erikas hemliga liv hade hon en inte allt för ovanlig hobby, men dock en hobby som kanske inte är allt för hälsosam, för att inte säga dödlig.

Det var detta som Erika förstod efter ett år av vilsenhet. Då förstår nog ni hur vuxen hon kände sig när hon slängde skrinet i sopnedkastet tillsammans med den makabra vinsamlingen. Vinstället ställdes ut på balkongen. Nu skulle Erikas liv börjas på riktigt. Förhoppningsvis skulle hon redan i morgon hitta ett underbart jobb på ett utvecklande företag. Alla oanvända recept rev hon itu och lade bakom tvättmaskinen. Varför hon lade dem bakom tvättmaskinen var för henne obegripligt men med tanke på att hon lade det mesta bakom tvättmaskinen som hon inte ville ha liggande någon annanstans i lägenheten, gör det kanske lite mer förståeligt.

Det svåraste åtagande var dock att ringa och avboka alla kommande läkarbesök. Erika hade fyra olika läkare, i fyra olika delar av staden, och varje läkare var väldigt angelägna av att få veta varför hon så plötsligt avbokar deras trevliga samtal. Men Erika var bestämd. Efter tre timmars telefonerande hade hon lyckats förklara för sina läkare att hon var frisk, att hon äntligen vågade ta för sig av livet, och att hon var alldeles utomordentligt överlycklig. För att understödja sin berättelse lade hon in ett namn, Johan Pettersson, och förklarade stolt att Johan var hennes nya pojkvän och beskrev honom som en nästan religiös ikon i hennes liv. Hon hade vidgat sinnena, förklarade hon stolt till alla fyra läkarna. Givetvis hade hon inte en aning om vem Johan Pettersson var, mer än att hon lyckades klämma fram en av en man som troligtvis inte skulle kunna existera i en värld som denna.

När hon hade gjort allt som hon tänkt göra satte hon sig i sin fåtölj, tryckte på teven med sin något omoderna, men fortfarande fullt funktionella fjärrkontroll. Tände en cigarett på ett väldigt avslappnat sätt och fastnade genast i en debatt om kärnkraften. Som tydlig kärnkraftsmotståndare var hon, bara efter några ord från en konservativ glasögonpånäsanfetichist, med hela sin själ inne i debatten och slängde höga verbala vänsterkrokar på televisionsapparaten. När debatten var över så var hon väldigt säker på att det var politiker hon skulle bli, eftersom politikerna var fullständigt odugliga, inte bara som politiker, utan även som människor. Det var något som Erika ville ändra på. Hon kände ett stort behov av att prata av sig, och ringde därav genast till sin mamma. När mamman väl svarade tog det ungefär en kvart innan de lade på luren igen. Under den kvarten hade Erika hunnit gå igenom hela sitt politiska kunnande, och klart och tydligt skrikit ut sitt hat mot ett samhälle som vi bevisligen lever i. Mamman hade försökt argumentera mot, men då lade Erika på luren med motiveringen att hennes pasta kokade över.

Erika mådde väldigt bra. Hon blev sugen på pasta och kokade upp ett halvt kilo Buitoni, för att sedan råka hälla ut det i diskhon. Men det gjorde inte så mycket, för i nästa sekund ringde det på dörren; och när det ringer på dörren har man ju knappast någon tanke på hunger. Men det visade sig att det inte var dörren som ringde, utan äggklockan. Pastan skulle vara färdig nu om den hade funnits kvar i ätbart skick. Hon grämde sig lite över den utspillda pastan. Kände nästan en svag gråtmild underton i atmosfären. Hon valde att sätta sig ned på golvet och gråta ut ett tag. Golvet var klistrigt, och hade en konstig rosa färg, fläckvist förvisso, men för många fläckar för att Erika inte skulle kunna låta bli att gå till städskåpet. Hon fann dock ingenting, mer än en halvtom vinflaska, som troligtvis var upphovsmakaren till det fläckiga golvet.

Svaga smärtförnimmelser i magen gjorde att hon lade sig framstupa på soffan. Smärtorna gick inte över, men hon kände ändå att hon hade en viss kontroll på smärtan, hon kunde röra på den utan att det gjorde allt för ont. Just då, när hon låg och krälade runt på golvet, ringde telefonen. Först trodde hon att det var den förbannade äggklockan igen, men signalerna kom stötvis. Hon försökte ställa sig upp. Vilket gick bra tills hon tog sitt första steg och benet vek åt sidan. Hon stod och vinglade ett tag, som en dåligt manövrerad marionettdocka, sedan föll hon ihop, trådarna lyckades inte hålla henne uppe längre. Slog huvudet i stolen, som sedan visade sig var ett fantasialster, eftersom hon aldrig haft en stol i hallen. Telefonen tystnade. Det blev alldeles tyst i lägenheten. Om man bortser från smärtförnimmelserna, började känningarna komma.

Abstinensfasen var något som hon hade planerat väl. Dock hade hennes planer inte varit inriktade särskilt mycket på just hennes lidande, utan var att hon helt enkelt hade gjort av med alla saker som kunde på något vis lindra hennes abstinens. Nu ångrade hon detta. En liten tablett, bara en, tänkte hon. Hon kastade sig in i sovrummet. Pulsen dunkade i hennes öron. Började sjunga på en liten melodi som hennes farfar alltid hade skränat tillsammans med dragspelet som nu låg och skräpade i hennes mammas fuktiga källare. Plågan blev bara allt värre. Hon började förakta den oansenliga visan som hon inte på något vis i världen vågade sluta sjunga. En enda liten jävla tablett, utstötte hon mellan tonerna och versraderna som var vidrigt lättsamma och glada.

I den stunden upptäckte hon att hon alltid som barn hade hatat sin farfar, och att det var just hennes farfar som var upphovsmannen till alla hennes neurotiska barndomsdrömmar. Mardrömmar som hon än idag kunde vakna ur, svettig och illamående. En gång hade hennes farfar kommit in till henne när hon låg och sov. Tog henne på ryggen. När hon vaknade hade han glatt börjat spela på en nykomponerad truddelutt tills hon började gråta. Bara Erika hörde ett dragspel var det som om hon skulle implodera och försvinna med en rutten eftersmak i munnen. Hon hittade en huvudvärkstablett. Svalde den, och fortsatte sitt letande. Bara en jävla tablett.

Av Håkan Kristensson 20 maj 2001 16:11