Att tro är inget skådespel

Vi var ett femtontal personer som hade samlats hemma hos en pastorsfamilj i en liten församling utanför Göteborg. Jag hade blivit inbjuden av en kvinna som deltagit på en av mina föreläsningar. Anledningen till mötet var att pastorsfamiljen bjudit in en före detta buddist från Indien som konverterat till kristendomen. Denna spännande kombination var det som fick mig att tacka ja.

Innan mötet fick jag en pratstund med honom och han berättade att han legat totalförlamad under en längre tid men att han en dag mötte Jesus och som genom ett mirakel blev helt återställd. Det var denna upplevelse som fått honom att konvertera från buddismen till kristendomen och nu ägnade han sitt liv åt att föra ut Jesu lära i ett buddistiskt tempel i den stad där han levde.

Perioden innan han blev förlamad hade föregåtts av en lång räcka med sena kvällar, alkohol och kvinnor, vilket förde med sig förödande konsekvenser för både hälsa som ekonomi.

När han senare hälsade alla välkomna uppmanade han oss alla att be en gemensam bön för en församlingsmedlems dotter som var sjuk i leukemi. Trots att jag inte tillhör någon församling eller bär på någon specifierad trosuppfattning var det inget svårt för mig att sända en positiv tanke till den unga flickan och hennes mamma. Stunden var full av värme, vilket kändes bra att vara en del av.

Men sedan omvandlades det som jag trodde skulle bli en intressant kväll, till något som fick mig att lämna mötet i förväg, i ilska och i känslan av att ha blivit lurad.

Denna omvandling inleddes med "lovsång", vilket gick ut på att sjunga visor med kristet budskap och innehåll. Lovsången gick liksom laget runt, och för varje ny sång blev uttryckssätten vidare och starkare.

När sången sedan tystnade hade några av medlemmarna hamnat i en sådan extas att de slängde sig på golvet och skrek ut sin tro på Jesus och tillhörighet till Gud. Alltsammans eldades på av den före detta buddisten från Indien. Snart var det några som talade i tungor och de som inte gjorde det gjorde allt som stod i deras makt för att överrösta de som gjorde det.

På något sätt verkade det som om den som hördes mest, talade de längsta harangerna i tungomål och gjorde de mest yviga gesterna verkade stå närmast Jesus eller Gud. Som en betraktare från utsidan kunde jag bara göra liknelsen av små barn som desperat försökte få bekräftelse från en frånvarande förälder. Och nu infann sig en ilska hos mig, vilken jag varken kunde eller ville dölja.

Pastorn märkte min reaktion och tog mig avsides.

Jag sa att min ilska berodde på det skådespel jag just bevittnat, och jag ifrågasatte starkt om det måste till sådana uttryckssätt för att visa sin tro. En annan bidragande anledning till min ilska var hur mannen från Indien - som alla såg upp till - ställde sig "närmare Gud" och använde det perspektivet till att manipulera medlemmarna. Pastorn sa att min ilska berodde på att jag inte tagit till mig Jesus ännu, och när jag gjorde det skulle jag förstå. Mitt svar på det blev att jag gick därifrån.

Senare kunde jag inte låta bli att fråga mig själv varför tron måste få så överdrivna och teatraliska uttryck. Eller handlade det om tro över huvud taget?

Det jag mötte var inga självständiga personer som vågade se världen ur ett annat perspektiv än sitt eget. De var säkert lika vilsna som jag kan vara i tillvaron, men de verkade helt ha sållat bort sig själva och förmågan att handla och tänka fritt. De var underställda en andlig hierarki där underkastelse verkade få flest poäng. Det jag fick åse förde tankarna till tävling mer än tro och till ego mer än gemenskap.

Om jag fattar saken rätt - efter att ha läst Bibeln från pärm till pärm - så menade Jesus att tro handlar om trygghet och ett möte med sig själv och att kunna se sig själv i andra, och det var det budskapet han hela tiden ville få sina lärjungar att inse. Och många människor jag mött som sagts sig vara kristna går fortfarande kvar som lärjungar där de tror att de förstår detta, men är långt ifrån.

Men det värsta av allt är när man i sin egen tro inte tillåter någon annan att ha sin tro, utan ser alla som står utanför den egna tron som vilsna och till och med förtappade. Eller när man vill påtvinga någon annan sin tro som för att förstärka sin egen.

Vid ett flertal tillfällen efteråt blev jag kontaktad av kvinnan som bjudit in mig,; "Jag ber för dig att du ska ta till dig Jesus så du slipper vara vilse", var hennes återkommande budskap. Mitt svar blev "Tack, men nej tack!".

Av Per Poulsen 14 maj 2001 16:41