Konrad - en sliskigt sorglig dikt

I en stor sal står sängar på rad
I en av dem ligger Konrad
Han gråter och snyftar
På barnhemmets oömma behandling han syftar
Konrad är föräldralös
Det sa föreståndarinnan och mös
Han kommer inget ihåg
Vad han hörde vad han såg
Konrad är tolv år nu
När han kom hit var han bara sju
Han och alla de andra i salen
Får arbeta tills klockan är nio slagen
Då går de till sängs
I salen där sängar trängs
De längtar efter en ny far och mor
Efter en plats där kärlek bor
Bort från barnarbete och vattning gröt
Till en mor så himmelskt söt
En efter en försvinner Konrads vänner
Alla de som han känner
Har fått en ny chans i livet
Varför kan inte också Konrad få göra det klivet?
Du är redan tolv
Duger bara till att skura golv
Säger dom som kom för att hitta sig en son
Men en dag kom ett ungt par
Med en dotter så rar
Dottern så förtjust utropa;
Finns det någon här som kan golv sopa?
Tveksamt Konrad ropade Ja
Och nu är allt så bra
Konrad har inga golv sopat
Utan glatt och muntert ropat
Far och mor och liten syster jag har
Så lycklig har jag inte varit på många dagar

Av Louise Larsson 11 maj 2001 09:45