En kopp kaffe

Jag smeker varsamt det mörka mjuka håret på den mörka mjuka kvinnan som ligger bredvid mig. Det kommer inte att bli lätt för oss båda, det är ett som är säkert. Men kärlek går väl inte att dölja, att tränga undan? Man kanske kan gömma den, men lyckat blir det inte. Kärleken är en gåva, att vårda ömt. Men som sagt det kommer att bli svårt. Kvinnan vars namn är Tima, rör på sig och gnyr. Jag undrar vad hon drömmer om. Timmarna går och jag ligger kvar i min uppvärmda del av dubbelsängen och ser upp i taket. Räknar fläckar. Solen går upp bakom den neddragna persiennen och rummet blir lite varmare. Jag sliter mig från taket ett ögonblick och ser mig omkring i Timas lilla etta. Hon har skapat sig ett trivsamt hem och ett välordnat liv. Och så kommer jag och strular till det. Boven i dramat är egentligen inte jag, utan något som är mycket svårt att stoppa. Kärleken. Hennes säng är stor och klumpig och gjord av ek. I hörnet står ett skrivbord belamrat med böcker, någonstans i röran kan jag skönja en svart bärbar dator. Hon har två stora vita hyllor, även de fyllda med böcker. Mittemot sängen finns ett stort fönster som vätter mot en bakgård. Strax bredvid fönstret finns en stor rottingfåtölj där hennes nallar Esbjörn och Nagalil sitter tätt intill varandra. Dörren till köket är stängd, på den hänger en väggbonad med en almanacka på. Hon har inte rivit av några blad på två månader. Det är typiskt Tima, ingen respekt för tiden. Tar alltid dagen som den kommer. Hon vaknar.

"Är du vaken?", viskar hon.
"Ja"
Det är tyst en stund.
"Du..."
"Ja?"
"Det var underbart igår, precis som alltid. Men det är nog bäst att vi bara är vänner. Det blir svårt, men du förstår väl?"
"Ja"
Hon försöker dölja ett leende, misslyckas.
"Har du hakat upp dig?"
Jag kan inte låta bli att le, jag också.
"Ja"
Vi skrattar och reser oss nakna upp i sängen. Vi har kuddkrig. Jag tror att jag vann, men helt säker är jag inte. Vi slutar i en skrattande hög på golvet.
"Där fick jag dig allt", skrattar jag.
"Och du vill ha kaffe?"
"Ja."

Oklädda går vi ut i köket. Tima sätter på kaffe åt mig och jag steker ägg åt henne. Som vanligt. Glömda är orden om att bara vara vänner. Man kan älska varandra som vänner, men det är en annan sorts kärlek. Som den mellan syskon. Vi äter vår frukost i tysthet och sitter sedan länge och bara ser på den andra.

"Jag drunknar i dina ögon", mumlar jag drömskt.
"Och jag i dina"
"Lår oss rädda varann från drunkningsdöden", säger jag inte långt från drunkning och våra läppar möts tvärs över bordet. Det blir en lång kyss fylld av löften och en het ohöljd längtan. Men Tima drar sig bort från mig och ser åter på mig med sina mörka brunnar, dem som man så lätt drunknar i.

"Vad jag sa förut gäller än. Vi kan inte vara mer än vänner." En tår faller från hennes kind. "Det går bara inte" snyftar hon. Jag skjuter ut min stol, går till hennes sida av bordet och tar henne i min famn.
"Såja, såja" viskar jag, både till tröst för henne och för mig. Mister jag Tima är livet inte värt att leva.
"Min kära, älskade Tima. Man kan inte trotsa kärleken, då blir den ens fiende."
"Men tänk om det inte är kärlek, det här mellan oss? Tänk om vi förändrar våra liv, och många andras, helt i onödan?"

Jag hör att hon förväntar sig ett svar, men jag har inget. Inte kan väl den här underbara känslan jag aldrig känt förut vara något annat än den sanna kärleken?
"Jag tror inte att man kan beskriva det vi känner för varann. Klä känslan i ord liksom, det vore att förminska den. Man gör den i alla fall inte rätta." Tima ler mot mig och stryker mig över huvudet när hon sedan ger mig den största och finaste komplimang jag någonsin fått.
"Det kan man. Det räcker med ett enda namn så är allt sagt. Ditt."

Tima reser sig ur min famn och tar min hand. Vi går åter igen in i sovrummet, där vi börjat denna dagen med ett kuddkrig. Det vi nu gör är något helt annat. Vi älskar, så som bara älskande kan. Hon kittlar min tunga med sin. Jag smeker hennes bröst, hör hjärtat slå. Hon ger mig sig själv, i utbyte mot den eviga kärleken. Och allt slutar i att två blir en på det underbaraste sätt man kan tänka sig. Att vi båda i samma ögonblick, samma magiska sekund viskar;
"Jag älskar dig".

Utmattade ligger vi där sida vid sida och njuter av att bara vara. Tills Tima med ett förskräckt tjut hoppar upp och ser på klockan.
"Fan". Förtrollningen är bruten.
"Jag skulle varit på jobbet för en halvtimme sen. Kattsingen också!" Hon ser sig jäktat omkring.
"Var är min röda kjol?"
"I hallen där du tog av dig den i igår kväll", ler jag.
"Åh, javisst ja" säger hon och rusar ut i hallen rodnades vid minnet av vad vi gjorde igår.
"Jag borde nog också gå till jobbet", suckar jag och tar på mig byxorna.
"Ja, ja. Du har ju nycklar, lås efter dig när du går. Puss." Jag kysser henne och hon far iväg som ett skott på väg mot den tidning där hon arbetar som kulturskribent och recensent. Hon har inte alltför många pluspoäng på sin arbetsplats, det är så det går när man kommer för sent var och varannan dag. Själv jobbar jag i en herrbeklädnadsaffär på dagarna och skriver i en liten antirasistisk tidning på kvällar och vissa helger. Det var så jag och Tima träffades, via skrivandet. Hon hade fått en artikel publicerad i den tidningen jag jobbar åt och jag skulle träffa henne för att erbjuda henne att skriva fler gånger eftersom hennes insats hade fått så många positiva reaktioner. Det sa "klick" direkt, men vi låtsades till en början inte om det och var "bara" vänner. Men en kväll då vi båda var lite överförfriskade, förklarade jag för första gången min kärlek till henne genom att sluddra, vad jag i mitt tillstånd tyckte var, mycket romantiska ord i hennes öra. Hennes ansiktsuttryck visade endast rädsla och förskräckelse när hon vände ryggen mot mig och sprang hem. Lämnade mig ensam kvar, så idiotisk har jag aldrig känt mig i hela mitt liv. Därefter följde sex dagars tystnad, men på den sjunde dagen ringde hon mig och bjöd på middag. Sedan dess är vi ett par, men bara i största hemlighet förstås. Ingen får veta. Jag förstår att hon inte vill berätta, men någon gång måste vi. Man kan ju inte smyga i all evighet. Jag suckar, drar tröjan över huvudet och går in i köket, ut i hallen och vidare in på toaletten. Badkar, tvättkorg, handfat, medecinskåp, toalett och ett gult linne 49 90 Extrapris Inget Byte. Tar upp linnet och andas in dofterna. Parfym och lite svett. Lägger den i tvättkorgen och ser på mig själv i spegeln. Ljust hår, grå ögon och lite gropar efter för längesedan döda finnar. Raka motsatsen till Timas enastående skönhet, svart hår, felfri hy och ett bländande vitt leende. Mitt är snarare gul-beigt. Vad ser hon hos mig egentligen? Går ut från toaletten, tar på mig jackan i hallen och låser dörren för att gå ut i blåsten. Fy sådant väder vi har. Men det är ingenting emot hur det blåser i mitt hjärta.

Dagen passerar som dagar brukar. Vad Önskar Herrn? Skjorta Slips? Jaså Inte Men Får Jag Fresta... Jaså Inte Det Heller Strumpor Ja Vad Sägs Då Säger Vi Så 29 90 För Två Eller 59 90 För Sex Två Det Blir 29 90 Tack Å Välkommen Åter Knack Knack Knack Klirr Knack Klirr Då Var Jag Färdig Med Artikeln Ja Det Var Nog Allt Förfärligt Väder Jo Visst Vi Ses Hej Då.

Går hem till lägenheten, förväntar mig att finna den grå och kall. Men Tima är där. Hon sitter på en stol mitt i köket. Det syns att hon har gråtit, de vackra ögonen är rödsprängda och de våta kinderna ilsket torkade med tröjärmen. Men hon spricker upp i ett leende när hon får syn på mig och jag hoppas.
"Det är ingen hemlighet längre." Jag kan inte heller låta bli att le och knyter upp skorna.
"Jag ringde mamma och pappa förut på din telefon. Det gjorde väl inget?"
"Nädå." Jag tar av mig jackan.
"Jag berättade alltihop för dem, de blev förfärligt arga. Att jag var ihop med en vit..."
Jag ställer mig bakom henne, masserar hennes axlar, hon är spänd som en fiolsträng. Hon slappnar av och suckar nöjt.
"...tjej."

Jag masserar henne en stund till och frågar sedan försiktigt;
"Ångrar du att du berättade det?"
Hon reser sig upp och säger;
"Inte en sekund. Inte nu och inte sen heller. Aldrig mer att vi döljer våra känslor, Erika. Hela världen ska får veta!" Hon ler bredare, lite underfundigt och hennes ögon glittrar av hyss när hon viskar;
"Vill du ha en kopp kaffe?"
"Ja tack"

Av Louise Larsson 10 maj 2001 09:39