Den okände fienden, del II

Den närmaste tiden var hon noga med att patrullera i närheten av parken bakom ungarnas skola, men hon berättade inte varför. Det vore onödigt att sätta ungarna i klistret. De var ju bara barn. Men hur hon än spanade fann hon inget av intresse.

En kväll kom Jane, och frågade om Anaia kunde ha barnen boende hos sig över helgen. Själv behövde hon åka till sitt föräldrahem och ordna upp en del efter faderns död.

- Gärna. Jag har ledig helg, så det passar alldeles utmärkt.

På lördagsmorgonen vaknade Anaia av att hon var genomsvett under den tunna filten. Hon kastade den av sig och fumlade efter väckarklockan. Kvart i nio - och den hade inte ringt! Så mindes hon: Ledig dag.

Först låg hon bara och njöt av tystnaden och stillheten. Sedan mindes hon ungarna. De hade ju flyttat in kvällen innan. Konstigt att de inte hördes. Lea brukade alltid komma dragande med någon sagobok.

Hon steg upp och skyndade tvärsöver korridoren till gästrummet medan hon knöt skärpet på morgonrocken. Båda sängarna var bäddade. Det hade aldrig hänt förut att båda två bäddat utan tillsägelse.

I köket var allting rent och prydligt. Hade de inte ätit frukost? Paolo brukade alltid lämna ett meddelande på datorn om de gav sig iväg någonstans. Skärmen var tom.

Alldeles torr i munnen av oro skyndade hon ut på trottoaren. I vanliga fall brukade där finnas lekande barn. Nu syntes inte en levande själ. Ett par sparkcyklar låg slängda vid trottoarkanten en bit bort. Även om många åkt och bada i värmen, borde några ha stannat kvar. Och de borde höras.

Kanske hade Paolo och Lea gått hem till sig? Men när hon kom dit var dörrarna låsta. Hon låste upp och sökte igenom huset. Tomt.

Med en kraftansträngning trängde hon undan paniken och tvingade sig att tänka. Var hade de tagit vägen? Vinden. Ungarna älskade att rota bland alla gamla grejer hon hade där uppe. En gång tidigare när hon hade passat dem hade de smugit upp dit och gömt sig. Då hade hon letat sig halvt fördärvad, innan de till sist kom fram och låtsades som om ingenting hade hänt. Säkert hade de fått för sig att göra om det?

- Hallå, var håller ni hus, era busfrön? Kom fram, lockade hon när hon sköt upp vindsdörren och trängde sig fram bland all bråten. Lampan var trasig, så hon öppnade det svartmålade fönstret på gaveln för att få ljus.

Där fanns bara damm och gammalt skräp. Var i all världen höll de hus? Vad hade hänt? Genom det öppna fönstret hördes ytterdörren slå igen. Hon drog en darrande suck av lättnad. Nu kom de. Allt var som det skulle. Hon tog några snabba steg mot dörren, men blev i nästa ögonblick stående blickstilla. Det var något som inte stämde. Någonting. Men vad?

Så slog det henne. Tystnaden. Deras röster hade inte hörts utanför och inte nu heller inne i huset. Hon ruskade på huvudet åt sig själv. Dumheter. Barnen kunde faktiskt vara tysta ibland. Särskilt om de trodde att hon fortfarande sov. Och huset var väl isolerat. Så lättskrämd hon var. Hon tog ytterligare ett par steg mot dörren.

Plötsligt hördes steg i vindstrappan. Tunga, långsamma steg. Anaia tvärstannade och stod som fastnaglad vid golvbrädorna. Hon stirrade på dörren. Pressade handen mot munnen för att inte skrika. Stegen stannade på andra sidan. Handtaget trycktes ner. Sakta sköts dörren upp.

I dörrspringan syntes det blå skenet.

Av Birgitta Sjöholm 07 maj 2001 09:57