Den okände fienden, del I

Anaia vaknade flämtande som efter en språngmarsch. Hjärtat bultade vilt. Hon låg kvar en stund och stirrade ut i mörkret innan hon sträckte ut handen och tände sänglampan. Darrig steg hon upp och tassade ner till köket för att dricka lite vatten.

En lång stund blev hon sittande vid köksbordet med händerna kring glaset och försökte skaka av sig känslan av obehag. Minnet av det blå ljusskenet i drömmen fick henne att huttra till trots att det var mitt i sommaren och varmt. Hur hon än letade i minnet dök det bara upp något om att ta varning. Resten var höljt i glömska.

- Du är inte riktigt klok, alltså, sa hon högt till sig själv. Du är överansträngd av att ta hand om alla knäppskallar som dillar om det där blå skenet. Du till och med drömmer om det. Skärp dig! Sa hon bestämt till sig själv och försökte tvinga sig till att tänka på något annat.

Hon jobbade inom civilförsvaret, vilket funderade som polismakt numera. Det var ett tungt jobb eftersom våldet hela tiden ökade. Fast vem hade det lätt i dessa tider? De senaste fem åren hade landet varit i krig med transatlanterna. Så länge att folket börjat ta ransoneringar, utegångsförbud och mörkläggning som någonting naturligt.

Hennes man, Jao, var naturligtvis inkallad som alla andra vapenföra personer som inte hade oumbärliga civila arbeten. Hans uppgifter var så hemliga att hon knappt ens visste var han befann sig. De hade inte setts på nästan ett halvår. Vad var det för mening med att vara gift om man alltid måste sova ensam, tänkte hon som så många gånger tidigare. Så sträckte hon på sig och gäspade. Fastän hon var ensam var det bäst att återvända till sängen. En ny arbetsdag väntade om bara några timmar. Det tog en god stund innan hon lyckades somna om.

- Ta varning! Ta varning! Snart kommer det blå skenet. Det är inte transatlanterna som är fienden. Det är det blå skenet, ropade den gamla.

Anaia ryckte till och stirrade på gumman som hennes båda kollegor kom in med. Hon såg den gamla hytta med ett benigt finger.

Visst hade Anaia hört alltihop förr. De hade haft förvånansvärt många liknande fall på sistone. Krig utlöste all möjlig galenskap hos dem som inte var starka nog att stå emot fiendens desinformation. Gummans ord väckte minnet av nattens dröm. Känslan av obehag återvände. Anaia huttrade till medan hon knappade in numret till mentalsjukhuset och meddelade att de var på väg med ännu en patient.

- Ni måste tro mig. Alla som stannar kvar blir slavar, hördes rösten, nu närmast snyftande, när den blivande patienten fördes ut till svävaren för transport till sjukhuset.

- Det är den tredje bara den här veckan. Arma människa, sa Anaia och tittade på Mary, en av de äldre kollegorna. Och vem vet, förresten. Det är så många som säger samma sak oberoende av varandra. Det kanske ligger något i det.

- Transatlanterna är bra på ryktesspridning. Det vet du. Jag är mycket oroligare för gängen. Häromdagen var jag med och haffade ett gäng som misshandlat en affärsidkare. Den yngste var bara sex. Där har du något att oroa dig för, fnös Mary och snörpte på munnen.

Anaia bet sig i läppen. Vad var det med henne? Så skulle hon aldrig ha sagt om det inte varit för drömmen. Den hade varit så verklig.

- Ja, ja. Vi vet att du är orolig för ungarna, Mary. Det är vi alla, medlade Devi, deras sergeant. Dessutom är det hett som i Hades. Det kan få vem som helst ur gängorna. Men kom nu. Patrulltjänst, fortsatte hon i det hon reste sig och tittade uppfordrande på de båda andra.

Värmeböljan höll i sig dag efter dag. Hettan var pressande och tröttande trots luftkonditioneringen. Tydligen var det mer än de laglydiga medborgarna som blev lugnade av den. Den senaste veckan hade det inte kommit in en enda som pratat om att ta varning. Anaia hade till och med lyckats få en extra eftermiddag ledig.

Hon landade utanför grannen och tutade. Grannen Jane var hennes bästa vän och kvällen innan hade Anaia i ett svagt ögonblick lovat ta med sig väninnans barn och åka och bada. Hon gillade ungarna och Jane behövde avlastning nu när hennes far nyligen dött.

Just som hon skulle till att tuta en gång till kom lilla Lea och storebror Paolo utrusande med sina badgrejor och hoppade ombord. Det märktes snart på deras sätt att skruva på sig och snegla på varandra att det var något de ville säga. Efter en stund sa Lea:

- Vi har träffat en som heter George. Han säger att vi måste akta oss. Att det inte är transatlanterna som är fienden. Men han ska rädda oss så vi inte blir slavar. Han sa att det var bråttom.

Anaia stirrade så häpet och länge på flickan att hon höll på att kollidera med en annan svävare. Den lilla vred sig oroligt inför den forskande blicken.

- Men jag sa ju till dig att vi inte skulle berätta för någon vuxen. Inte ens Anaia, väste Paolo. Jag sa ju att hon inte skulle fatta.

- Vad är det egentligen ni två har kokat ihop, undrade Anaia allvarligt så fort hon landat på första bästa lediga plats. Vem har tutat i er sådana dumheter?

Barnen svalde och sneglade på varandra.

- Vem är denne George?

- Det vet vi inte, erkände Paolo motvilligt. Han kom till oss en dag när vi var i parken bakom skolgården.

- Vet ni inte att det är straffbart att sprida rykten på det här viset? Och vet inte han det? undrade Anaia upprört. Fattar ni inte att han är en transatlantisk spion som försöker luras?

- Det är som han säger. Det känner vi på oss, men han säger att ingen lyssnar. Vi trodde att du kanske skulle förstå, sa Lea med darr på rösten.

Plötsligt ruskade Paolo avvärjande på huvudet.

- Glöm det.

Han blinkade åt henne och sneglade åt Leas håll. Ett retsamt flin spred sig över hans ansikte.

- Glöm det, upprepade han. Det var bara på skoj. Det var inte meningen att du skulle bli arg.

Lea stirrade förvirrat och besviket på sin bror. Anaia kände sig också förvirrad av den plötsliga förändringen.

- Vi vet om allt det där som pratas på stan, så vi tänkte vi skulle se hur du tog det. Det var inte meningen att du skulle bli arg. Hedersord, sa han och la beskyddande armen om lillasysterns axlar.

Lea vände sig upprört emot honom och öppnade munnen för att protestera, men förblev tyst efter en blick från sin storebror.

- Menar ni att ni driver med mig? undrade Anaia tvivlande.

Hon mönstrade dem båda allvarligt. Paolo såg ut som uppriktigheten personifierad. Lea kämpade med sig själv, men sa inget.

- Nåja, om det bara var på låtsas, så glömmer vi det. Men jag vill inte höra något mer sådant trams. Kom ihåg det. Det är transatlanterna som är fienden och därmed basta.

Hon vred om startnyckeln. De lyfte och svävade vidare till badplatsen, men det fanns en spänning mellan dem som inte funnits där tidigare. Inom sig undrade Anaia var ungarna fått en sådan märklig idé ifrån. Och var det verkligen bara ett skämt?

Av Birgitta Sjöholm 07 maj 2001 09:11