Vårlök

Vitmålad tegelfasad. Liten tillbyggd terrass. En gräsmatta som man nätt och jämnt får plats med en handduk på. Den obligatoriska utegrillen. Barn som springer in och ut genom dörren. Mamman försöker sola bort exemen på benen, ryter till lite då och då när barnen larmar för mycket. Pappan har fått ett ryck och inbillar sig att han ska jobba lite i trädgården det händer varje vår.

Bortom staketet: grannarna, ungefär samma stuk kärnfamilj, barn med spring i benen, helgloja föräldrar. Det är strax efter lunch. Om man tittar noga kan man se rester av köttfärssås och spagetti på pojkens t-shirt. Hans bestickföring behöver slipas, det vet han, men han gör sitt bästa. Det är ingenting han tänker på nu, naturligtvis. Nu blir han ju jagad. Den kittlande skräcken. Den sköna fegheten. Synd bara att det är syrran som jagar, hon är så dålig. Tröttnar efter bara några gånger. Sen vill hon göra något annat. Såvitt man inte retar henne... Men det vill han inte göra idag. Det är ju en bra dag.
 
Pappan står och petar på några vårlökar. Nu när han lyckats gräva upp dem, vet han inte vad han ska göra med dem. Han trycker ner dem i jorden igen. De mår bra av att "luftas" lite. De späda skotten han satte ut förra veckan har börjar ruttna. Han planterade dem för djupt, men den tanken har inte slagit honom ännu. Snart kommer han inse att han bara inbillar sig att trädgårdssköttsel är rogivande. Han blir ju bara frustrerad.
 
Mamman petar lite på en sårskorpa. Den sitter i knävecket och kliar när hon blir svettig. Hon vet att hon borde låta bli, men kan inte hejda sig. Det finns något meditativt i att riva bort flagor från sin egen kropp. Hela dig själv. Någonstans i fjärran hör hon glassbilen komma. Hon stålsätter sig och går in i den stränga, omedgörliga mammarollen.

Snart kommer barnen komma rusande, med sina inövade rådjursögon, bedjande på sina små späda knän. "Ni har redan fått lördagsgodis", kommer hon säga, "och ikväll blir det efterrätt efter maten. Äter ni mer sött, får ni hål i tänderna och då kommer tandläkaren och borriborrborrar med den stora stora onkabadonkaborren. Och lilla Tommy och lilla Lisa kommer få så ont så ont, och inte kunna äta någonting alls på flera veckor." Men, nä... Barnen kommer inte. Det har inte hört glassbilen. De leker inomhus nu. Vad gör det egentligen? Hon har inte hört något från dem de senaste tio minuterna. Hon reser sig och ställer sig i terrassdörren.

Barnen sitter och ritar i hallen. Pojken har tagit pappas skor och ritar av konturen av sulan på ett papper. Bakom honom ligger färdiga teckningar med övriga familjens skor avritade. "Mamma Birgitta" har han skrivit med spretiga bakochframlängesbokstäver över hennes smärta Ecco-sula.

Dottern söker perfektion. Bredvid henne ligger kasserade teckningar på slottinteriörer och prinsessor. Hon strävar verkar sträva efter den perfekta kombinationen färger och former: göra den sötaste prinsessan och den finaste slottsinteriören som Penol-tuschpennor kan uppbringa. De är söta, där de sitter. Får henne nästan att ångra att hon var så sträng mot dem i tanken. "Borde de inte få lite glass ändå? Men det är ju snart dags för middag ändå. De måste ha god aptit. Äta ordentligt." Hon tänker det med ett lätt ironiskt tonfall. Det är inte första gången hon kommer på sig själv med att låta som sin egen mamma. Vid det här laget är hon van och känner att sådana repliker ligger riktigt bra i hennes mun.

Hon gå in i köket och sätter på ungnen. Det ska bli kalopps, så nu stundar det långkok. Genom köksfönstret ser hon sin man kämpa med vårlökarna. Han är söt han med, tänker hon. Bortom staketet kämpar grannarna med en ny parasoll. Bortom grannarna står Ohlsson och funderar på om han borde klippa gräset. Bortom Ohlsson går stora vägen, där glassbilen precis kör förbi. Och sen börjar staden, men den känner hon inte till så väl.

Av Anders Gustafsson 05 maj 2001 11:32