"Jag älskar dig"

Han gick runt i lokalen som om han var ensam där, hela tiden småpratande med yviga kroppsrörelser. Han bar en bok i ena handen och med jämna mellanrum öppnade han den, som på måfå, och läste en stund, slog ihop boken och gick ett varv till.

Jag var inte den enda som betraktade honom, men våra blickar möttes.

"Inte fan ska du tro att du blir Mr Right bara för att du träffar den rätte", sa han och slog sig ned mitt emot mig. Han tände en cigarett och blåste upp rök i taket.

"Jag försökte bara vara smart,", sa han sedan, "att invänta det perfekta tillfället, men jävlar så fel jag hade".

"Jag förstår inte riktigt..., sa jag.

Han fortsatte:

"Fast jag var frestad till bristningsgränsen och hon fyllde mig med hela sin existens, väntade jag. För det första ville jag vara riktigt säker på vad jag själv kände. Förälskelse - eller om det är en primitiv lust - har jag upplevt så många gånger att jag tappat räkningen. Den kan ju gå över snabbare än den blossar upp. Det slutar bara med att man blir tömd och ihålig."

"Och hur kan man vara säker på att känslorna är besvarade till den grad att man kan ta in begreppet älskar?. Jag förstod åtminstone att rätt tillfälle inte var när vi låg med varandra. Där skulle det finnas en uppenbar risk att hon inte skulle ta det jag sa på allvar."

Han tystnade en stund och fimpade sin cigarett. Jag tog det som en inbjudan till att avsluta samtalet, men just som jag skulle resa mig och gå, tog han tag i min arm.

"Har du tid en stund?"

Jag hade tid, men innan jag hann svara fortsatte han samtalet som om min anmodan till att gå aldrig infunnit sig.

"Och alltihopa är den här bokens fel", sa han och slängde den i bordet.

"Här beskrivs kärleken som en jävla social uppfinning som inte har något alls att göra med känslor! Fattar du, kärleken som en rad idéer, eller ett konstruerat begrepp som ska läggas under lupp av forskare och vetenskapsmän vars enda slutsats blir att poeterna hade fel. Och jag köpte hela jävla kittet! Jag trodde att det gick att rationalisera det jag kände och om jag sa de där tre orden vid rätt tidpunkt så skulle succén vara given".

"Lyssna här", sa han och slog upp en sida i boken:

"Att säga Jag älskar dig är inte att definiera en känsla eller bara uttrycket för en känsla. Det är en aggressiv, kreativ, socialt definitiv handling som bland mycket annat försätter motparten i en oväntad och högst sårbar situation".

Han lade ifrån sig boken och tände en ny cigarett.

"Så när jag väl bestämde mig för att säga det till henne, var jag medveten om att det var en sårbar situation. Men det var jag som var sårbar. Inte hon. Hon hade ju redan min kärlek. Garanterat. Och i en sådan situation finns det bara ett godtagbart svar, inget annat gäller: Att hon älskar mig tillbaka."

"Men så fan heller, hon reagerade som om hon ramlat ner i en isvak och hennes varma närvaro förvandlades till en okänslig och stel varelse på flykt undan livlinor och frälsarkransar."

"Och jag lovar dig att jag har vänt mig till varenda poet, konstnär och musiker för att få råd att vinna henne tillbaka, men de bara kastar i mitt ansikte att jag skulle litat på min första känsla. Den lust att skrika ut min kärlek till henne jag kände redan från första stund var ju rätt. I min iver att vara Mr Right väntade jag för länge, så hon tröttande."

"Det värsta är att jag älskar henne fortfarande. Så innerligt komplicerat mycket. Och det måste jag leva med".

Han reste sig upp, utan ett ord, och försvann ut från lokalen. Kvar på bordet låg boken "Kärlek i vår tid". Jag läste:

"Vi ska försöka undersöka det som inte låter sig undersökas och förstå det som inte går att förstå. Kärleken är något alltför stort, alltför djupt för att rätt kunna fattas eller mätas eller fångas inom ordens ram... Kärleken är ett mysterium"

Jag gick från lokalen, rikare på frågor, fattigare på svar.

Av Per Poulsen 04 maj 2001 10:00