"Infernot på Medis"

För kunden är det mindre bra med fri konkurrens.

Med kebabkungarnas tilltag i färskt irriterat minne styrde jag kosan mot Medborgarplatsen på arbetarnas stora dag. Hoppfull. Bara för att upptäcka att jag hamnat mitt i ett inferno - eller karnevalen i Rio. Öl, glass, barn som säljer tidningar, vuxna som skramlar med insamlingsbössor för olika behjärtansvärda ändamål. Och i luften några förvirrade röda fanor som vajar lite på måfå. I Medborgarhusets trappa avlöser de unga talarna varandra. De uttalar fraser som nej, nej, nej och inte, inte, inte, men avslutar oftast med ett rungande Tillsammans.

Själv känner jag mig bara väldigt ensam.

Blundar, drar mig till minnes bilder ur historieböckerna. Suddiga foton av män i mörka kostymer. Alla med en röd ros fästad vid rockslaget, som för att visa sin tillhörighet. Minns Ådalen 31. Slår bort tankarna. Vilken rätt har jag att avkräva omvärlden dess allvar? Livet är ju en fest. Och jag har bara mig själv att skylla för att jag inte är bjuden.

I en annan del av staden, under socialdemokraternas hopplöst fula logotype, talar nya LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin. Hon som företräder arbetarna. Hon som lyfter över 40 000 pix i månaden, men det är naturligtvis välförtjänta pengar.

Så hörs plötsligt trummorna på stan och Eldkvarn äntrar scenen. Och för första gången under dagen hör jag ett uttryck som känns äkta och sant. Iklädd sjaviga byxor och med håret på ända spelar Plura och co skiten ur såväl de gälla ungdomsrösterna som alla de politiker som pliktskyldigt visar upp sig för folket på 1:a maj. Och de gör det blott genom att säga som det är: "Pojkar, pojkar, pojkar, här kommer ett hundår till". Svårare än så behöver det inte vara.

Den socialdemokratiska rosen har förbytts mot något diffust flaxande rött. Tänker att Cornelis, en av många som med säkerhet vrider sig i sin grav, nog hade rätt i sin analys över människornas olikhet: "Somliga går med trasiga skor, säj vad beror det på? Gud fader som i himmelen bor kanske vill ha det så."

Spelningen är slut och jag drar mig hemåt. Trött. Det är arbetsamt att vara ledig. På vägen stannar jag till hos en av kartellbildarna och köper en falafel. Något ska man ju ändå äta.

Av Karin Lagerström 02 maj 2001 14:26