Djävla tårt-amatörer!

För en tid sedan utspelade sig ett såpaartat drama i Rosenbad där Inga Britt Ahlénius som tjatat om förlängt förordnande blev informerad att "Hon saknade sjukdomsinsikt" av en viss herr Ringholm.

Utöver det faktum att vår regering vid flera tillfällen - precis som i gamla Sovjet - beslutat sig för att diagnostisera regimkritiker som psykiskt sjuka så återfinns en intressant fråga: Varför i helvete diskuterar du ens ett förlängt förordnade till en kvinna som inte är medveten om att hon är sjuk?

Kunde du inte lika gärna gett den åtråvärda chefsstolen på Riksrevisionsverket till Bruno Wintzell?

Oh Bosse, vår Bosse. Du och Göran spricker av mallighet vid varje budget och resultatvisning. 2000-talets mascarapolitik handlar inte bara om att dölja problem. Adelsmärket för Göran och Bosse är att frisera statistik och siffror.

Göran som så lustigt skrockade inför Sydafrikas president och världspressen att Sverige minsann kunde kombinera låg, nästan obefintligt arbetslöshet med hög tillväxt. Arbetslösheten måste bara bort. En gammal Per Albin-dogm börjar ta form.

Sanningen är en annan och problematiken är större än en tårta och tar längre tid att lösa än mandatperiod eller ett mansliv för den delen.

Sveriges statsskuld som började puttra under sextiotalet ökar sakta men säkert och den medför ett betalningsansvar som börjar bli för tungt för nio miljoner att axla. Och när mandatperioden börjat sippra ut så bakar de polemiska politiker pajasarna sina egna tårtor och bryter ner varenda sanningsmikrob i kategorin rätt och fel och i beröm och skuld.

Oh Bosse, vår Bosse. Den karismabypass-operation du gått igenom kan nog förklara ditt surmulna förslag att du ville ha attentatsmannen fängslad.

Intressant. Under den borgerliga regeringen i början på nittiotalet så hyllades den tidens matkastare som en hjälte inofficiellt i media: Carl Bildt satt och krubbade i Gamla stan när en kille dök upp och tryckte upp jag vet inte vad i nian på honom. I morse satt en lika surmulen politiker i en välbeställd TV4-soffa och hänvisade till att det minsann finns en demokratisk process att använda sig av om man tycker något är fel.

Det är en lätt nödventil: Unga ilskna och politiskt medvetna ungdomar försvinner, lika snabbt och tyst som bevismaterial i en Palmekommission, ner i ett minoritetsparti där dom inte kan göra någon skada.

Motparten i debatten - talesmannen för Stockholms Tårtbrigad - var lite ovan att sitta traggla med centralmaktens bromsklossar live... det syntes. Men han stod på sig.

Vad han missade att påpeka är att den ärorika valapparat vi har i dag är en del av problemet: När demokratin började växa fram för en hundra år sedan så kunde inte alla bestämma samtidigt. Man fick gå till urnan och rösta, hålla tummarna. I dag finns det infrastruktur och teknologiska medel att ersätta denna brist. På så vis kunde vi alla ta del i besluten och själva påverka vårt samhälle vilket torde råda bot på den politiska apatin och frustrationen.

Kan ni, Sourze ärade läsarboskap, fatta hur mycket tårtor det blir när nio miljoner skall visa sitt missnöje för nio miljoner?

Av Stefan Holmqvist - SHQ 26 apr 2001 09:40