David Bowie, del 3

En dag i plugget hade en kille i klassen med sig en Bowie-skiva jag tidigare inte sett - Aladin Sane. På omslaget hade Bowie en målad blixt över ansiktet. Han blundade på fotografiet och blixten gick över hans högra ögonlock. Bakgrunden var vit och blixtens klara röda och blå färg lös mot mig. Jag kunde inte sluta att titta på omslaget. När jag slog upp det, så fanns en bild på Bowie naken där på mittuppslaget, men han var befriad från kön.

Jag fick låna skivan efter mycket övertalning och när jag kom hem lade jag den på skivtallriken när morsan i vanlig ordning styrde mot Konsum. Så fort dörren gick igen var jag inte sen att dra ut hennes byrålåda framför den stora spegeln i hallen. Snabbt hittade jag det jag letade efter. Jag målade en stor kyssröd blixt över hela mitt ansikte och mimade sedan playback till Aladin Sane som ljöd med full volym i vårt hus.

"Small Jean Genie snuck off to the city. Strung out on laisers and slash back laisers, and he ate all the razors while pulling the waitors, taling about Monroe and walking on Snow White New Yorks a go go when everything taste´s nice. Poor little Greenie..."

Herregud! Plötsligt hörde jag nyckeln i ytterdörren, morsan. Paniken steg. Jag lämnade skivan och sprang allt vad jag orkade till badrummet på övervåningen och tvättade mig så gott jag kunde. Smetade ut den rosa färgen över hela ansiktet. Jag hörde hur morsan sänkte skivan och packade ur matkassarna. Så gick jag ner och försökte se lugn och oberörd ut.
- Hej.
- Så du ser ut! Vad har du gjort?
- Jag? Ingenting, hurså?
- .
Några dagar senare, när morsan åter tågade mot Konsum och jag skulle göra ett nytt försök till Aladin Sane, var läppstiftet borta ur byrålådan. Stackars morsan, hon trodde nog att sonen börjat böga.

Efter Aladin Sane och Pin Ups kom Diamond Dogs 1974. Från början hade Bowie hoppats på att göra Diamond Dogs till en musical av Orwells bok 1984. Men Mrs Orwell vägrade att sälja rättigheterna till boken, så planerna gick inte att genomföra. Ett bra tag efter avskedskonserten på Hammersmith hade Bowie svårt att hålla Ziggy under kistlocket. På något vis dök han alltid upp. Aladin Sane var egentligen bara Ziggy i USA-skepnad och det känns tydligt som om Diamond Dogs är en skapelse av samme man. Men 1975 kom Young American´s och sedan dess har utomjordingen för alltid vart försvunnen. Så här sa Bowie själv:

"Jag kan inte säga att jag ångrar mig, om jag blickar tillbaka. Därför att mitt liv blev så otroligt spännande. Varför lämna Ziggy på scenen? Varför inte måla tavlan färdigt? När jag tänker på det var det helt absurt och farligt. Jag funderade verkligen över om jag höll på att bli galen. Jag måste erkänna att Ziggy påverkade mig på ett väldigt starkt och överdrivet sätt. Jag tror att jag var nära att bli galen."

Jag blev äldre gick i högstadiet. I nian började musiken bli en viktig del i mitt liv. Viktigare än läxor. Jag fick nya kompisar. O flyttade till Gotland i slutet av sjuan och jag har inte sett honom sedan dess. K och jag ses än idag, fast vi numera undviker både källare och rep.
Före Young American släppte skivbolaget en live-LP inspelad i Philadelphia: David Live. Så här sa Bowie om skivan: "Ziggys slutgiltiga död. Det måste kännas som om det är en blodtörstig vampyr som sjunger. Och fotot på omslaget. Herregud, jag ser ju ut som om jag just klivit upp ur min grav. Den skivan borde ha hetat, David Bowie is alive and well and living only in theory. Jag spelade den aldrig."

Det gjorde därmot jag. David Live blev min favoritplatta under hela åttan och nian. På en fest i åttan gick det hela till överdrift. Festen var i en stor Brommavilla, som vanligt föräldrafri på helgen. Bankdirektören och hans fru som bodde där hade i vanlig ordning åkt ut till ön i skärgården över helgen, intet ont anades om att deras hem blixtsnabbt förvandlades till fyllehak. Familjens sons alla vänner och ovänner, ja alla som hade hört djungeltrumman i Bromma var på plats, så även jag.

Vi var väl en åttio tonåringar som dansade med svarta skosulor och höga klackar på parketten och söp i hörnen om vartannat. De som inte drack, hånglade eller hade lånat föräldrarnas säng och knullade. Kanske för första gången. Det var fullt ös i alla vrår kort sagt. Jag dansade som besatt efter att ha druckit upp en halv liter sprit, som jag snott ur farsans barskåp. Vi dansade till Roxy Music, Supertramp, The Who, Stones, Pink Floyd eller något annat psykedeliskt band.

När skivan som snurrade på tallriken var slut sprang jag snabbt fram till stereon, rotade runt i skivsamlingen och satte på David Live. Första låten första sidan. 1984, från Diamond Dogs. De flesta andra som dansade blev sura för det var inte många som gillade Bowie. Men vi som var kvar släppte loss totalt. Berusningen gjorde att stämningen blev teatralisk när vi ensamma sprang fram och tillbaka över vardagsrumsgolvet till 1984 och jublet som hördes på live-LP:n.

Jag och en kille som hette Jonte började dansa någon form av påhittad balett till musiken. Vi for fram över golvet tillsammans, mimade med fingrarna, som vi sett Bowie göra i ett tv-program. Plötsligt slängde Jonte av sig skjortan, snurrade den som en strippa, när Bowie sjöng "Hot Tramp-Love you so" i början av "Rebel, Rebel". Jag var inte sen att följa efter. Plagg efter plagg föll och de flesta som lämnat vardagsrumsgolvet kom tillbaka för att se vad vi höll på med. Vi eggades och var helt inne i vår dans. Efter "Sweet Thing" bytte någon sida på skivan och "Changes" ljöd upp rummet med full volym. När vi kom till "Sufragette City" på andra sidan dansade vi runt i våra kalsonger till publikens tjusning. Alla skrek och manade oss att ta av dem, men vi fortsatte vår show.

När gitarrsolot på "Cracked Actor" inledde låten åkte dom ner en bit över stjärten och sedan av. Publiken jublade. Vi dansade ut på balkongen i total extas. Sonen i huset som varit källaren och "bastat" med några flickor, kom upp och fick syn på oss, och huset som vid det här laget höll på att gå i bitar. Vi fick ta smällen, förmodligen därför att vi var nakna. Han slängde ut mig och Jonte utan kläder. Där stod vi nakna utanför bankdirektörens villa i vårnatten och garvade hysteriskt. Det gick inte att sluta.

Young American som kom efter liveskivan hade jag inget grepp om i början. Det var inte Bowie för mig. Så här sa han själv när den släpptes:

"Jag tror att det är det närmaste mig själv jag har gjort på skiva. Det är väldigt mycket jag. Jag har alltid sagt att på de flesta skivor har jag spelat en roll. Men den här skivan är den som är närmast min egen personlighet, sedan den första skivan, Space Oditty. Jag är verkligen nöjd med den."

Idag är Young American en av de Bowieskivor jag verkligen tycker om. Vit soul rakt igenom. Bowie tog till sig de svarta soulrötterna och gjorde en egen tolkning. Saxofonerna på titelspåret ger mig gåshud än idag. Bowies röst var ny. Klarare och gladare, precis som hela skivan kändes någonting nytt. Det var en ny musik jag tidigare aldrig hört och den fick mig att bli nyfiken på annan soul. Young American var min biljett till annat än rockmusik.

Fortsättning följer i Bowie. Del 4

Källa: In his own words, Bowie.
Sångtexter: Citerade från följande skivor: Station to Station, Pin Ups, Ziggy Stardust, Aladin Sane, David Live, Lodger, Let´s Dance. Publiceras med tillstånd av EMI Music Publishing/Air music Scandinavia.

Av Thomas Eriksson 24 apr 2001 17:04