Kan man kalla livet

Det var inte dag, det var inte natt. Mörker. Någonstans där i gryningen. Vinden slog mot fönsterrutan, träden utanför blåste ikapp med blixtarna. Mörker. Värmen från ässjorna formade illvilligt ansiktena, smälte ned dem till tysta osynliga figurer. Bälgen blåste, eld i akterna, vägen slutade bakom kröken. Mörker. Träden deformerades, lugnet var oåterkalleligt. Mörker. Sömnen befallde, lägg dig, gå ned dig, försvinn från det påtagliga! Några ansikten var dock fortfarande intakta: Följ mig! Men jag stal aldrig bokstavskombinationen. Mörker. Ni måste undra vad jag gjorde, jag stal aldrig bokstavskombinationen, det är allt ni behöver veta. Så följ med, låt mig visa. Knip ihop era ögon, ser ni, mörkret, ser ni ljusspelet. Se in i en lampa eller varför inte solen, knip ihop era ögon, ljug för er själva, jag är där, jag finns i motivet, bakom trädstammen står jag, ser ni floden, och skuggdanserna som skymmer ljuset, där står jag, ser ni mig?. Klart ni gör! Det är inte natt, inte dag. Man kan se, men bara om man försöker. Ljug åt människomassorna, de finns inte, ni är ju här, viska mitt namn, jag finns bakom elden, jag hoppar på bälgen, eld i akt 1, så berusa dina sinnen, låt mig ta över, vidga dina tankar, låt mig få ta över dem. Eld i akten! Det sprutar av neon från springorna, underifrån kommer ljuset, blommorna växer, växer till träd, de slutar aldrig växa, växterna. Jag stal aldrig bokstavskombinationen, det är allt ni behöver veta. Dra stickstålet, bryt av er från massan, berusa era sinnen, svarva en jämn fas, några millimeter in i er märg, dra stickstålet, kravla sakta upp från floden, torka ert hår, lev - om blott för de hundradelar som finns kvar i sekunden, spring - om blott för de få tusendelar som finns kvar av millimetern. Om du stammar, så är det helt normalt, slå dig själv i magen, samla mod, stamma inte, men det är helt normalt. Välj vägen till höger. Vandra så långt det går. Gå in bland lövverken, skyffla undan kronbladen, vänd dig om, så, här är jag. Ska jag berätta om mig själv? Jag stal inte bokstavskombinationen, det är allt ni behöver veta. Mörker. Är ni rädda? Var inte rädda, ljug, kom i håg att ljuga till er själva och människomassorna, dra stickstålet, svarva en jämn fas, några millimeter in i er märg. Träden, ser ni dem? De är vita, askan från ässjorna har färgat de vita, eller kanske gråvita, följ mig, jag går här, bakom stenen, hoppa upp på stenen, följ sedan stigen så hittar ni mig. Mörker. Andas in avgaserna, giftigt men skönt, så att ni kan andas en bit längre in. Man måste härda sig, jag är härdad, se på mig, ta mig i handen, eller dra mig i benen, andas, så att ni härdas, så att ni kan andas! Växterna växer, fort kommer de upp ur neonen, skrik, det är hemskt, han sköt sig, men andas, glöm inte att andas, han sköt sig i natt, blodet har inte torkat, fick väl inte fram stickstålet, eller så glömde han att andas, andas, ni som fortfarande lever, ni måste andas. Nu går vi längre in, sluta tänk du där till vänster, ja just du, nu får du sluta tänka, här är det jag som tänker. Mörker. Ni får inte försvinna i era egna tankar, då glömmer ni att andas. Han sköt sig, jovisst, men det gör inte så mycket, nu går vi in i grottan, där borta. Jag stal aldrig bokstavskombinationen, jag kom på den själv. Så in med er, en efter en, kom igen. Gitarren, den får inte följa med, det kan bli stopp i centralsystemet förstår ni, tänk inte själv. Hör noga på, glöm inte att andas, nu ska jag berätta vad ni ska göra. Ni ska gå in, jag väntar på er här ute, gå in och se på det oerhörda, skrik om ni vill, men gråt inte, för då ekar det hemskt i väggarna, det kan orsaka stenras, och ni vill väl inte bli innestängda? Nej, jag trodde väl det, ljug åt människoasen, de har inte rätt att höra sanningen, vi vet sanningen, göm sanningen göm den i innerfickan. Slicka era händer, dra de mot stenmassivet, spotta på varandra, ljug åt människorna. Pälsen och geväret där inne tillhörde mig, ge mig mera ved, eld i akten, jag ägde pälsen, delade geväret med en annan, men han sköt sig som ni vet. Men jag skjuter mig inte, jag kommer vara kvar, klättra in nu bara, var inte rädda, det är vackert där inne, lönlöst att dö, lev - om blott för den sista hundradelen, ni finns ju fortfarande, så vad är ni rädda för, klättra in, sparka på råttorna, det kan vara lite svårt i början men det går an, spring sedan så fort ni kan in i mörkret, försök undvika groparna, låt mig visa. Så här, blunda, lev ut den sista tusendelen sen ni fria, hoppa in, det är inte så farligt som det låter, sparka på råttorna och alla småkryp. Mörker. Du också, in med dig, jag lovar att du inte kommer att ångra det, för jag stal aldrig bokstavskombinationen, jag kom på den själv. Mörker, mörker, mörker. Så vad tyckte ni, var det inte skönt, att sparka på råttorna, och skrika med ekot, ingen grät väl? Jaså, ja ja, låt fan ta honom. Slicka er på händerna, spotta på varandra. Han var bara en vanlig man, annars skulle han inte gråtit, han kom väl sig för att gråta när han såg dem, men nu är han en av de arvslösa, men vi är kvar, låtom oss leva, låtom oss döda, låtom oss ljuga! Det var jag som kom på bokstavskombinationen, nu trivs ni väl allt? Jaså. Nåja, ni kommer nog att trivas i sinomtid. Mörker. Ni blir väl tvungna. Gråt inte.

Av Håkan Kristensson 23 apr 2001 12:00