Jag vann!

En berättelse från livets början.

Det är varmt och skönt och jag simmar runt i maklig takt. Det finns gott om plats och jag lägger mig för att vila en stund.

Men min vila blir kortvarig.

Plötsligt börjar allting att skaka och gunga fram och tillbaka. Häftigare och häftigare, med rytmisk beslutsamhet. Vi grips alla av panik och verkar helt ha glömt det vi lärde oss som små; Att det är det här ögonblicket vi skapades för.

De största tränger sig fram mot öppningen och blockerar vägen för de mindre. "De största i första startled!", skriker en självutnämnd ledare. Själv hamnar jag i femte startled, bredvid en nervös själ med dålig andedräkt. "Det är ju fan, att man ska bära på Altzheimers", säger han och försöker avancera några steg framåt. Dessa ansträngningar resulterar i att han åker tillbaka till trettioåttonde, och sista, startled.

Allt rör sig nu i en otrolig hastighet och just som vi alla tror att vi ska slå ihjäl oss mot väggarna, blir det helt stilla. Men stillheten är bara ett förrädisk försteg till en hastighet de flesta av oss trodde var en myt som skapades av våra föregångare.

"Nu gäller det!", skriker någon, och på bråkdelen av en sekund har vi accelererat upp i nästan 200 km/h. I en gemensam trupprörelse framåt skjuts vi genom ett smalt rör för att sedan explodera ut i ett fuktig rum där flera får sätta livet till för att de fastnar i väggarna.

Just som vi passerar tappen lyckas jag avancera fram till andra startled. Någon försöker tränga undan mig; "Jag bär på perfekt gehör och stark benstomme!", skriker hon och ger mig en snärt med bakdelen. Men jag simmar vidare, fast besluten att nå första startled.

Mina ansträngningar visar sig vara lönsamma, men när jag når tätpositionen blir jag lite osäker vart jag ska. I de beskrivningar jag fått ska målet bestå av en rund uppenbarelse som i det närmaste ska vara omöjligt att forcera. Dåliga odds, kan tyckas, men jag tänker inte ge upp, inte när jag lyckats ta mig såhär långt.

Efter ytterligare en stund får jag så äntligen syn på mitt mål, och jag har aldrig kallat mig religiös, men uppenbarelsen måste vara det närmaste en religiös upplevelse jag kan komma. Likt en välkomnande drömgestalt verkar den vinka mig till sig.

Jag skjuter sats med min bakdel och tar i allt vad jag kan för att forcera uppenbarelsen, men den är obeveklig. Jag simmar runt till andra sidan, och nu är det flera hundratals som hunnit fram till samma mål som jag. Till min stora lycka får de samma kalla mottagande av uppenbarelsen som jag fick; en sann glädje att betrakta.

Men se! Jag finner en öppning och med mina sista krafter borrar jag mig in i uppenbarelsen. Detta blir den största, och sista, ansträngning jag gör. Utanför kan jag höra hur det smattrar från alla de huvuden som slår mot uppenbarelsens ytterväggar.

Jag lägger mig tillrätta och åter blir det varmt och skönt och gott om plats. Jag somnar ganska snart och drömmer om en gestalt som är miljoner gånger större än vad jag själv är. Han har lockigt hår, grönblå ögon och kommer utveckla en brinnande längtan efter att få uttrycka sig i ord.

På något oförklarligt sätt får jag en stark känsla av att vi kommer att mötas inom en överskådlig framtid. Om en sådär nio månader ungefär.

Av Per Poulsen 23 apr 2001 13:40