Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Närmare kom jag aldrig

Höst, vinter. Någonstans på Öland.

Jag orkade inte mer. Stod och såg efter bussen, som aldrig stannade. Vattnade blommorna som behövde vattnas och gick. Låste inte dörren, såg mig inte om i vägkorsningen. Jag har aldrig behövt. Stigen ned till sjön var lerig efter gårdagens regnväder. I regnvädret när jag såg dig komma utanför fönstret. Som om jag inte visste. Vid sjön stannade jag. Korta andetag, vilsamma betraktelser.

Att du inte kommer ihåg
när jag med din hand på huvudet
kände mig stolt.

Jag orkar inte mer. Låste inte dörren. Kanske skulle jag?

Fick inte sitta på din rygg.

Sångsvanarna som flög över oss. Vi skrattade.

Nu ligger en människa och flyter på vattenytan. Blir du arg om det är jag?

Orrar. Kom du ihåg hur häpna vi var? Det var ju inte säsong. De sa att det var vanligt där vi satt. Men vi lyssnade inte. Vanligt fanns inte.

Kramade din hand. Försvann i din värme. Försvann. Skriken. Hörde ingen. Du släppte mig. Jag gick av mig själv. Men som du, gick jag fel. Du är mycket starkare än jag.

Det värsta är att jag inte förstår. Sångsvanarna, orrarna. Sedan tillbaka. Kylan. Ensamheten, fick jag själv uppfinna som tröst. Blev stark. För att inte längre vara ensam. Krossades.

Nu drunknar en människa. Men fortfarande: Ett djur. En livstörst släcks. En livstörst. Släcks.

Glöm raderna. Bränn upp papperet. Glöm raderna. Kanske skulle jag låst efter mig. Men det är försent. Det vet du att det är.

"Tänk på de som lever". Men andra finns inte. Nej, inte nu.