Mammas naglar skar in i min arm

Jag var tio år och jag skulle gå på kalas hos Helena i min klass. Miranda och jag skulle gå dit tillsammans så fort jag hade bytt till finkläderna. Den rosa kjolen och den lika rosa tröjan. Och de vita nylonstrumpbyxorna med hjärtan på. När vi kom hem till mig satt mamma vid köksbordet som vanligt. Tittade ut genom fönstret utan att se. Hennes ögon var oroliga; flackade omkring i sina hålor medan de alltjämnt stirrade på en bestämd fläck. Hörnet på lagården. Tittar man på hörnet på lagården så kan man inte missa en endaste bil eller människa som åker eller går på vägen.

Vi sprang upp till mitt rum och jag tog på mig mina finkläder. Miranda sa att vi måste skynda oss för hon skulle också byta till finkläder hemma hos sig. Så jag skyndade mig och vi sprang ner för trappan. Jag sa hej då till mamma innan jag gick ut genom ytterdörren och tog min cykel som stod lutad mot trappräcket. Jag kom till staketet. Inte längre.

Mammas vassa naglar skar in i min arm. Hon drog av mig från cykeln och försökte dra mig med in i huset igen. Men jag tog ett fast grepp kring staketstolpen med den andra handen. Flyttade inte mina fötter en millimeter. Stod stenhårt. Mamma vad håller du på med? "Du får inte gå."

Jag blev arg. Några dagar tidigare hade jag sagt till mamma och pappa att jag var bjuden på kalas hos Helena och att jag ville gå på det. De hade sagt att jag fick gå. Men nu sa mamma att jag inte fick gå. Att jag inte fick gå. En stor hård klump växte och täppte till min hals så att jag inte kunde tala. Jag fick inte gå.

Min arm höll på att dras av. Framför mig stod Miranda och stirrade på oss. Hon såg rädd ut. Jag tyckte synd om henne för att hon stod där och tittade och inte visste vad hon skulle göra.

Mamma skrek om och om igen att jag inte fick gå. Jag skrek om och om varför jag inte fick gå. Tillslut lyckades jag dra mig ur hennes grepp. "Jag ska till Helena på kalas nu, mamma", sa jag alldeles för lugnt. Jag borde ha skrikit. Borde ha snyftat fram det mellan gråtattackerna. "Jaha", sa hon lika lugnt. "Jag trodde att du skulle försvinna." Jag trodde att du skulle försvinna. Och jag visste vad hon menade och förstod. Ingen vill att ens barn ska försvinna. Jag sa att nu går jag och så reste jag cykeln upp och började gå. Miranda ledde sin cykel också. När vi kommit en bit på vägen till Mirandas hus sa hon: "Jag hejade på dig." Hon förstod inte. Visste inte. Hon såg aldrig henne, hon såg bara min mamma. Trodde nog att min mamma var dum. Dum.

Jag hade inte roligt på Helenas kalas. Jag satt i en brun snurrfåtölj som luktade hund och strök min hand över min onda arm. Över de rödlila märkena efter mammas fingrar och naglar. Jag berättade aldrig för pappa.

Av Susanne Friberg 18 apr 2001 10:34