I Vietnam finns över femtio olika etniska minoriteter, förutom majoritetsfolket Kinh och ett stort antal kineser. Många av dem har låg materiell levnadsstandard och bor i avlägsna bergsbyar. Andra bor i storstäder som till exempel Ha Noi, men tillhör fortfarande oftast de mindre välbärgade. Men deras traditionella färggranna dräkter och sköna, levnadsglada stil vittnar om en rikedom som inte kan mätas i pengar.
Etniska tanter eller minoritetstanter är ett begrepp som vi, en grupp ytlandssvenskar i Ha Noi, myntade härom veckan under en utflykt. Det började nog som ett skämt, som en ironisk kommentar utlöst av överdriven marknadsföring av dessa pittoreska etniska minorieter för att locka turister.
Etniska minoritetsgrupper hit och etniska minoritetsmänniskor dit. En stark kontrast till den association många européer har till etniska grupper som föremål för "rensning" på Balkan och annorstädes. Hur som helst, begreppet etniska tanter stannade hos mig och på något lustigt vis kändes det bra att ha en benämning på dessa kvinnor som jag gillar så skarpt. Definitionen är egentligen ganska omfattande och en tant behöver inte vara mycket äldre än 25. Men som regel gäller att ju äldre, desto gosigare.
Trots att mitt vietnamesiska vokabulär är begränsat till sisådär en 150 ord har jag haft många magnifika konversationer med nyfunna vänner. Utan undantag slutar det alltid med att vi skrattar så vi kiknar och gosar våra kinder mot varann.
Undantagslöst börjar även pratstunderna på ett och samma sätt. För det första tar vi reda på varandras ålder. Sen frågar tanten om jag är gift och ler belåtet när jag säger ja. Efter att jag har frågat hur många barn och eventuellt barnbarn tanten har ställer hon samma spörsmål till mig. Inga barn ännu, lyder svaret:
- Oj, oj, oj, snart 28 år och inga barn ännu!
Bekymrade rynkor i den annars för åldern anmarkningsvärt släta pannan uppstår. När tanten ser att jag inte delar hennes oro brukar dock den allvarsamma minen övergå till ett rungande skratt och en uppmaning om att jobba lite hårdare på saken. Sen skojar vi ytterligare lite med varann, vanligtvis utan att förstå mycket mer av vad den andre säger. Slutligen en rejäl kindgos kinderna gnuggas kärleksfullt mot varandra och sen skiljs vi åt, kanske för att aldrig mer återses.
Ofta får möten med andra kulturer och människor mig att ifrågasätta invanda mönster i mitt eget beteende samt attityder och tankegångar i samhället där jag lever. Mina etniska vänner har till exempel fått mig att reflektera över skönhet. Jag har kommit att tycka att åttiofemåriga, spinkiga, små tanter med svarta tänder lackerades på modeslavar för 50 år sedan eftersom svarta gaddar var trendigt då är något av det vackraste jag vet. Tyvärr tror de flesta av dem att de blir besatta av onda andar om de fotograferas, annars skulle jag ha många rullar med tanter.
Länge leve mångfald etnisk och annan!
| Av |