Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Tältsemester - rätt onödigt

För mig som är stadsbo, har det alltid vilat ett romantiskt skimmer över begreppet tältsemester

Att i sakta mak färdas mot okända mål och leva i ett med naturen. Tänk att långt ifrån bilavgaser och bussars brus få ta dagen som den kommer. Detta är vad vi storstadsbor längtar efter - tror vi. Jag och min väninna har gjort ett flertal försök att förverkliga denna dröm.

Första gången det begav sig var vi fjorton år och levde ännu under våra ömma mödrars beskydd, som sträckte sig så långt att de glömde ge oss pengar till hemresan. I händelse av komplikationer.

Med oss i väskan hade vi sådant som vi tyckte var gott: Smörgåsrån och smör, ostbågar och läsk. Efter ett dygn var provianten slut och den andra dagen fick vi stjäla havre och melass ur ett stall för att bli mätta. Trötta och hungriga lyckades vi till sist få lift hem med en vänlig själ för det här var på den tiden då man inte hade mobiltelefon.

Men skam den som ger sig. Det var snart dags igen. Ett par somrar senare begav vi oss till Åland på cykel- och tältsemester. Eftersom cykelväskor är små och våra flickryggar ännu var mycket klena så lyckades vi rationalisera bort såväl stormkök som färskvattenflaskor. Däremot hade vi sprit och godis ifrån Taxfree -shopen med oss.

Första kvällen åt och drack vi glatt, men "dagen-efter känslan", den som handlar om att vakna upp i ett tält och finna att det enda man har att släcka bakfylletörsten med är en flaska franskt lantvin, den är inte eftersträvansvärd. Därför började denna resa med en hysterisk jakt på rent vatten. Något som vi inte hittade förrän vi cyklat runt nästan hela ön. När vi väl fick dricka var vi så utmattade att vi helt sonika slog läger vid en campingplats med alla faciliteter tillgängliga.

Tredje gången gillt vi packade kappsäckarna var när vi i somras begav oss till elektronmusikfestivalen i Skinnskatteberg för att lyssna till Karlheinz Stockhausens elektro-akustiska musik. Efter festivalen skulle vi resa vidare in i de värmländska skogarna för att, nu äntligen, i sällskap med vargar och varandra förverkliga den romantiska drömmen. Var det tänkt.

Visa av tidigare erfarenheter trodde vi att vi den här gången tänkt på allt. Våra tjugoåriga ryggar bar upp väskor fyllda med trangiakök, bankomatkort och flera Pet-flaskor vatten. När vi slagit upp tältet och vecklat ut sovsäckarna den första dagen, började våra stilla sinnen undra var liggunderlagen fanns någonstans. De var borta, om de ens funnits med.

Sedan kom regnet. Och fukten. Sedan köpte vi middag för våra kontanter, bara för att strax därefter bli varse att det inte finns någon bankomat i Skinnskatteberg. Hals över huvud tar vi oss, återigen mycket tidigare än beräknat, hem till den stockholmska tryggheten. Uppfyllda var vi av den fysiska kraften ifrån geniet Stockhausens musik, men av den efterföljande tältsemestern blev blott intet.

Detta vårt senaste försök till friluftssemester slutar på "Ramblas", den lilla Tapas-baren vid Hornstull, där vi dagen efter begrundar våra misstag över varsinn stor stark och en synnerligen väl tillagad fläskfilé. Vi konstaterar att man knappast blir visare av erfarenheten. Så småningom kommer vi fram till att drömmen om det strapatsrika friluftslivet kanske var som bäst medan den ännu var en dröm.

Min väninna säger:
- Man kanske helt enkelt borde tälta lite mer centralt.
- Ja, där det finns kommunikationer och en affär, säger jag.
- Fredhällsparken kanske.
- Eller på min gård, där finns det bra gräsmattor och så kan vi laga mat på elspisen i min kokvrå

Min väninna flinar lite.
- Om vi kanske skulle ta och skippa tältet
- Ja, du får faktiskt plats i min säng och så kanske vi kan ta 46-an hem till din mamma och äta middag.

Vi är överens om att detta nog är den bästa lösningen på våra problem, som egentligen handlar om att förena äventyrslusta med ett bekvämt leverne. Ändå, så är det någonting i oss som inte riktigt vill ge upp. Två öl senare har vi redan börjat planera inför nästa utflykt.

- Skärgården, säger jag
- Ja, vi kan bada och grilla entrecote i solnedgången, fortsätter min vän lyriskt
Framför mig ser jag hur vi sitter och njuter av solvärmen på skärgårdsklipporna. Men en annan del av mig vet också att vi är dömda att misslyckas. Att det romantiska skimret kommer att mattas avsevärt när vi väl är där. Men än så länge glänser det och kommer så att göra länge än, åtminstone i ett par år till. För så länge lär det nog dröja, innan vi vågar packa väskorna igen.