Sportreportern - en blodtörstig ulv

Har du, precis som jag, gått på fotboll i många år vet du vad jag pratar om. Den där isande känslan när du närmar dig arenan. De kan stå och vänta i vilken gränd som helst. Ett tyst gäng i blandade åldrar. Inga synlig attiraljer. Inget som röjer dem. Plötsligt får de syn på dig. Du ser hur adrenalinet pumpar i deras ögon. Hur blickarna blir mörka. Hur det sista unset av medmänsklighet lämnar deras frustande kroppar och ersätts av en total illvilja och önskan att attackera dig på alla möjliga sätt.

Du vet att det inte är någon idé att slå tillbaka mot dem. Det ger dem bara mer skäl att attackera dig. Slå dig. Trycka ner dig i asfalten. Förnedra dig. Men, det finns heller ingenstans att ta vägen. De finns överallt. Glupska ulvar. Redo att slita dig i stycken. Blodtörstiga.

Du backar undan, men är tryckt mot en vägg. De närmar sig med ett leende som inte har sitt ursprung i timotejreklamen. Du sätter upp händerna framför ansiktet. Det glimmar till och du vet att allt är förbi. Du hör deras upprörda röster när de närmar sig för att avsluta jobbet.

Plötsligt är de på väg bort igen. Fotografen har fått sina bilder och reportern filar redan på sin rubrik. Sanningen har segrat. Återigen har pressen funnit sina offer och lämnat dem i en hög vid vägkanten. Bara ett calling-card finns kvar. Ring om du har något mer att säga. Telefon 08.

Åh, vad elakt. Porträttera kvällspressen som en skock huliganer på jakt efter blod? Men, är liknelsen fullständigt absurd, eller finns där ett korn av sanning i den dramatiserade text vi just läst?

Jag tror det. Det finns fog att anta att det finns en hel del personer inom tidningars och tv:s väggar som gärna offrar sanningen på sin egen berömmelses altare. En braskande rubrik, en suddig bild och doften av ögonvittnesskildring är allt som krävs. Huliganerna slog till, mässar media och allmänheten fruktar återigen de blodtörstiga skarorna som reser land och rike runt. Låt vara att tidningarna trycks i svart och vitt, men hur vore det med nyanser ibland?

Upp med handen om du någonsin läst en artikel som berättar lite mer om vad som hände på den där bortamatchen än vad du upplevde?

Det här är ingen allmän sjukdom, lika lite som de tragiska upploppen är ett uttryck för en allmänt positiv inställning till våld bland fotbollsfans. Det är dock alarmerande att en del journalister kan beskriva en händelse bättre än du kan, utan att vara där.

Våldsamma upplopp kunde förvånade poliser läsa om dagen efter att IFK Göteborg slogs ut av Legia Warszawa i Champions League-kvalet för ett par år sedan. Där fanns bilder, ögonvittnesskildringar och mycket starka rapporter. Det var en väldigt välkryddad soppa, kan vi sluta oss till. Att det å andra sidan var kav lugnt när de lämnade sin tjänstgöring klockan 01.00 och allt som dittills hänt var en vält bil, ja det måste ha varit en slump.

Samma poliser intygade för en radiojournalist att det inte fanns nynazistiska strömningar inom de blåvita supporterleden - vilket naturligtvis sändes ograverat, bortsett från att ordet INTE på något sätt föll bort. A four letter word, kan man lugnt säga i det fallet.

Därför så är du som fotbollsanhängare av naturen misstänksam mot leende människor med kameror och anteckningsblock, precis som många människor av naturen är misstänksamma mot folk i matchtröjor.

Likt kobror vajar de vakande framför dig och så fort du släpper ut fel ljud ur flöjten hugger de hårt och skoningslöst. Försvagad av dem får du ta emot hugg efter hugg. Men ni sa ju. Är det inte så att. Men, uppenbarligen har ni. Hjälp. Supportern rosslar till - och där satt femspaltaren.

Journalister och anhängare är av tradition lite av hund och katt. Journalisten skildrar opartiskt laget - vilket får anhängare att explodera över de idiotiska kommentarerna som att bortalaget förtjänade tre poäng eller domaren var riktigt bra. Herregud. Vem skulle någonsin hävda sådana saker utan att vara allvarligt felnavigerad. Den enda bra domaren som någonsin dömt IFK Göteborg var Christer Drottz. Han blåste tre straffar för IFK mot Örebro och räddade därmed vår slutspelsplats, men han var ju från en förstad till Göteborg, så han förstår fotboll och hur en domare skall blåsa.

Å andra sidan skildrar journalisterna supportrarna också och där finns den stora skiljelinjen. Det här sker ofta av allmänreportrar eller dåligt pålästa krönikörer som sitter tryggt på redaktionen och skarvar ihop ömsom rockcitat och ömsom klämkäcka påhopp på fans. Att samma kille kan raljera över hur kul det är att stå på Malmö Stadion och förakta Ravelli, för att sedan fördöma dem som buar åt Gary Sundgren i Göteborg måste vara logik i en kurs, som jag inte kan hitta i journalistutbildningens kursmaterial.

Jag har själv fått samtal från reportrar många mil bort som frågar vad som hänt, för att de sett en polisrapport. Sanningsenligt säger jag att inget hänt, och så skriver de om bråken, men supportrarna säger sig inget ha sett. Säger sig ha inget sett? Jaha.

Det är klart. De som sitter 30 mil bort och går på andrahandsuppgifter vet bättre än jag som var där och såg ingenting.

Eller, vad sägs om den reporter som ringde efter sommarens tråkiga bråk natten innan Aik v. IFK Göteborg. Vad hade jag för kommentar? Ja, vad skall jag säga - det är inte någon av oss organiserad resa som finns i Stockholm. Vi har precis nått Bollebygd. Jasså? Var det inte era medlemmar säger reportern förvånat. Ridå.

Kalla mig enögd, kalla mig blind, men jag försöker i alla fall ta reda på lite fakta, faktiskt. Precis som folk förstör fotbollen när de lever rövare och bråkar, har de sina kusiner på pressläktaren som gärna knuffar ner resten av oss i samma spår, målar oss i samma färger och då gärna helt i svart.

De journalister som bemödar sig om att belysa båda bra och dåliga delar är välkomna. De övriga kommer även fortsatt att sprida skräck när de dyker upp ur mörkret som vålnader. Visst, jag som marknadsekonom förstår vikten av att sälja upplagor, men vad hände med alla de hjältar som journalister alltid är i romaner? Försvann de när hyenorna tog sig in med vässade pennor, diskret klädsel, förstörelselusta och mord i blick?

Välkommen till Allsvensk säsong anno 2001. Vi sköter oss så gott vi kan, för som supporter känner vi pressen.

Av Andreas Johansson 11 apr 2001 15:12