Rebecka

Jag heter Rebecka. Rebecka Larsson. Jag går i nian. Eller rättare sagt, idag är första dagen i nian. Det är första timmen efter lunch. Vi har svenska och ska skriva uppsats och berätta om något vi gjort under sommarlovet. Eller något minne från när vi var små. Precis som om vi var småungar.

Jag brukar gilla att skriva uppsats, men i år har vi fått Agda i svenska eftersom Sverre har blivit sjuk. Agda hittar alltid på totalt töntiga uppsatsämnen. Egentligen heter hon Agneta, fast hon ser ut som en Agda.

Rebecka snodde fundersamt en hårlock runt fingret medan hon läste igenom det hon skrivit. Av gammal vana drog hon för att försöka få håret rakt. Hon avskydde att det var självlockigt. Fräknarna gjorde inte saken bättre. Det hjälpte inte ett dugg att bästisen Lena var avundsjuk för både håret och fräknarna. Det var fult i alla fall.

En sådan uppsats kunde man bara inte lämna in, tänkte Rebecka med en suck. För säkerhets skull vek hon ihop papperet och tog fram ett nytt oskrivet blad, så att Agda inte skulle kunna se texten om hon kom förbi.

Hon ritade några streckgubbar, suckade igen och tittade ut genom fönstret. Där ute sken solen och det såg fortfarande ut som sommarlov. Inspirationen var som bortblåst. Hon tuggade på pennan och fick träflisor på tungan.

Magnus började fåna sig, som alltid när det var tråkigt. Och som alltid blev han utkörd. Snygg början på nian. Fast om Rebecka bara hade vågat hade hon också protesterat.

Plötsligt fick hon syn på ett par fyllon som kom raglande på trottoaren utanför skolan. De påminde om den där gången för massor av år sedan när mor och hon hade varit i Kristianstad och handlat. Precis när de var framme vid stationen för att ta tåget hem, hade några fyllon dykt upp med en rullstol vid kyrkan mittemot stationen. Det ena fyllot körde och det andra satt i rullstolen. De tjoade och skrålade och verkade ha skitkul.

Mor hade snörpt på munnen och sagt något om att det var det värsta som folk kunde bära sig åt. Rebecka hade tyckt det såg rätt festligt ut ända tills hon kände igen han som satt i rullstolen. Pappa! Han såg precis ut som på bröllopsfotot som mor fortfarande hade framme.

Samtidigt hade mor också känt igen honom och blivit jättearg. Snabbt hade hon släpat Rebecka därifrån och nästan hela vägen hem hade hon gormat och gått an.

Det hade ju varit ett barndomsminne att berätta för Agda, men det gick så klart inte an. Inget sådant pinsamt. Rebecka sneglade på klockan. Det verkade som om visarna klistrats fast på urtavlan.

Kanske skulle hon kunna berätta om när hon och Fanny red uppe på åsen och hon hade ramlat av Hetty rakt ner i en vattenpöl. Det vore åtminstone ofarligt. Fast vem ville skylta med att man gjort bort sig?

- Sitt inte och dröm nu Rebecka, förmanade Agda plötsligt.

Skit också. Aldrig fick man vara ifred. Rebecka suckade och såg ner på papperet. Det stod precis stilla i huvudet. Vad skulle hon. Jo, förresten. Den där sommaren för länge sedan, när hon var hos moster Sara och morbror Olof. Medan de fortfarande var gifta och bodde på landet. Då hade deras katt fått ungar. Det kunde hon skriva om. Helt ofarligt. Agda skulle tycka det var näpet. Det var ett av hennes favorituttryck. Näpet.

När lektionen äntligen var slut hade Rebecka lyckats få ihop en någorlunda hyfsad uppsats. Sedan hade de matte för klassföreståndaren magister Palmgren som de brukade kalla för Lilla Gumman fastän hon var stor och kraftig. Eller kanske just därför. Namnet kom sig av att hennes man kommit och hämtat henne på skolan en gång i åttan och då hade han kallat henne det: Lilla gumman. Rebecka skämdes lite för att hon också sa så, för hon var bra, Lilla Gumman. Synd bara att hon hade ett så tråkigt ämne. Efter matten hade de dubbeltimme i engelska innan första skoldagen äntligen var över.

Redan under mattetimmen började hon få ont i magen. Hur var det hemma? I morse hade det varit ett himla liv. Som vanligt. Mor och Bosse hade flyttat ihop när Rebecka började lågstadiet. Han jobbade som murare och hade ofta ont i ryggen på kvällarna. Åtminstone var det vad de skyllde på när han var på dåligt humör. När mor var på dåligt humör var det för det mesta Rebeckas fel. Sa hon i alla fall.

Vad det handlat om i morse hade Rebecka inget grepp om. Hon hade bara försökt hålla sig undan och låta bli att lyssna. De grälade jämt. Kanske hade alltihop blåst över tills hon kom hem.

Av Birgitta Sjöholm 09 apr 2001 09:46