Den ariske och den judiske Kristus

Följande konspirationsteori bygger på märkliga sakuppgifter från historien och mytologin. Genom sammanknytning av fakta, både från religionshistorien och disparat bestsellerlitteratur, växer en intressant helhetsbild fram.

Min tes är att i Europas historia så har det förekommit, och förekommer fortfarande, två teokratiska underströmningar. Den ena avser att förverkliga Kristus jordiska kungadöme, enligt förutsägelserna i bibeln. Den andra teokratiska riktningen avser också den att upprätta ett gudsrike, men i det här fallet är det den ariske Kristus som skall sättas på Europas tron.

Den ariske Kristus är en återkommande heresi i europeisk historia. Den bygger på den grekiska myten om en viss Iesos av Arkadien som levde ca 1400 f.Kr. Namnet Iesos förekommer även i formerna Iasos och Ieson och är en grekisk form av latinets "Jesus". Den grekiska personlighetens likhet med Jesus av Nasaret är många. Iesos av Arkadien dyrkades som en gudamänniska i romersk och grekisk mytologi. Han var en son av Zeus och en mänsklig jungfru, Elektra, dotter av kung Atlas vissa stamtavlor uppger dock kung Oidipus.

Iesos, gudamänniskan, utvaldes av Zeus att förmedla de gudomliga sanningarna till människorna. Han predikade kärleksbudskapet och utförde mirakel, bland annat helbrägdagörelse av människor. Som en följd av att hans kyskhet gick förlorad utsattes han för förräderi och blev dödad. Emellertid så förbarmade sig Zeus över sin människoson och upplyfte honom till Olympen. Denne Iesos dyrkades fortfarande på vissa öar i den grekiska arkipelagen när de kristna missionärerna kom dit. De blev naturligtvis chockerade.

Att Iesos förlorade sin svendom är ett viktigt tema. Det här förekommer nämligen även hos andra mytologiska motsvarigheter. Mellanamerika, till exempel, har sin egen Jesus i form av Fågelormen Quetzalcoatl, Kukumatz, Kukulcan. Han avvek från övriga gudomligheter på så sätt att han var människa såväl som gud: en vit man med skägg som predikade kärleksbudskapet. Denna gudamänniska försökte få toltekerna att offra blommor istället för människor. Han omgav sig med samhällets utstötta, horor och puckelryggar, som han utövade sin helande kraft på.

Aztekerna reste kors till hans ära, något som chockerade conquistadorerna när dom landsteg. Fågelormen var kysk men förlorade sin svendom på grund av en bedräglig häxa. Detta ledde till hans undergång och i förtvivlan lämnade han världen och for till himlen eller till soluppgångens land, beroende av mytlokal. Men han svor att återkomma för att besegra ondskan och upprätta sitt rike.

Myterna tycks överensstämma med Jesus av Nasaret, med den skillnaden att den senare är betydligt mer sofistikerad och autentisk. Men det finns ett tema som saknas: Jesus förlorar ju inte sin svendom. Det är denna överträdelse som utlöser det gudomliga straffet hos de mytologiska motsvarigheterna, men temat saknas i berättelserna om Jesus av Nasaret.

Eller, hur är det? Faktum är att det finns apokryfiska traditioner som antyder att Jesus hade sexuellt umgänge med lärjungen Maria Magdalena. I Filips evangelium kysser Jesus Maria Magdalena på mun och förklarar att han älskar henne och lärjungarna på olika sätt. Där omtalas också Människosonens "säd" samt även hans son. Så även i den kristna traditionen finner vi den typiska överträdelsen som orsakar att Gud temporärt överger sin son. Den här referensen, samt flera andra, underbygger en legend enligt vilken Maria Magdalena, efter korsfästelsen, skulle ha rest till södra Frankrike tillsammans med Jesu son. Alternativt bar hon hans avkomma i moderlivet.

Den här kätterska traditionen kan möjligen utgöra grunden för myten om den Heliga Graal. Graal var ju nämligen den bägare i vilket Jesu blod samlades efter Longinus lans hade stötts i hans sida. Jesu blod - Graalens hemlighet - kan symbolisera Jesu blodslinje. Teorin förstärks av att begreppet den Heliga Graal kan härledas från "Sang real". Detta betyder ju det heliga blodet - ett ord som kom att degenerera till Sangraal.

Mycket riktigt bibehålls traditionen om den heliga arvsföljden intill denna dag. Det sägs att en hemlig organisation Sion, med ursprung i medeltiden, har som uppgift att bevara denna blodslinje samt verka för upprättandet av ett europeiskt kungadöme med Jesu ättlingar som tronarvingar och därmed förverkliga bibliska messianska profetior om gudsriket. Enligt traditionen tillhörde faktiskt Karl den Store Jesu arvsföljd.

År 1188 inträffade något väsentligt för utvecklingen av myten av den ariske Kristus. Det kom till en definitiv brytning mellan Sion och dess militära gren, Tempelriddarorden. Tempelriddarna hade nämligen anslutit sig till främmande troselement, något som senare kom att föranleda att katolska kyrkan krossade organisationen.

Riddarnas upptäckt av den arkadiske Iesos kan förklara brytningen eftersom från denna tid så träder den ariske Kristus in i europeisk historia som ett hemligt, heretiskt element. Den mystiska devisen "Et in Arcadia Ego" hänger samman med den här kätterska riktningen som driver tesen att den judiske Jesus var en charlatan, medan den arkadiske Jesus är den sanne frälsaren. Från denna punkt i historien splittras Kristus i två: den ariske och den judiske Kristus. De medeltida Teutoniska Riddarna kom att föra traditionen om den ariske Kristus vidare.

De bibliska förutsägelserna om Antikrist passar väldigt bra in på den ariske Kristus. När vi anländer till modern tid så återuppväcks begreppen av den tyske rasideologen Josef även Georg Lanz von Liebenfels 1874-1954.

Liebenfels hävdade att den ariske Kristus var en förkunnare av rasrenhetens evangelium. Redan från unga år påverkades Adolf Hitler starkt av Liebenfels rasmysticism. Ut ur detta växte den nya nazistiska religionen med Thulesällskapet i centrum. De väntade på den ariske Messias som skulle upprätta en ny civilisation för den ariska övermänniskan. Hitler själv, ansågs av vissa, samt möjligen honom själv, vara denne ariske Kristus som var förutbestämd att härska som prästkonung över den europeiska teokratiska staten.

Hitler trodde på existensen av organisationen Sion. Han utsåg organisationen till sin huvudsakliga fiende eftersom den ju företrädde själva rivalen till den ariske Kristus, nämligen den världslige, judiske Kristus. Härav förstår vi bättre Hitlers oerhörda aggression mot judarna. Hatet hade religiös grund eftersom judarna sågs som de främsta antagonisterna i en historisk kamp mellan ariskt och judiskt herravälde.

Det är viktigt att framhålla att inom den sanna kristna religionen så ska Jesu kungadöme upprättas i en ny slags värld, efter att både himmel och jord förgåtts. Men traditionen om den judiske Kristus arvsföljd samt upprättandet av hans teokratiska kungadöme innebär ju ett förvärldsligande av de bibliska profetiorna och är därför egentligen lika tokig, och lika djupt heretisk, som Liebenfels ariska profetior.

Nåväl, den skrämmande kärnan i min konspirationsteori går ut på att båda dessa rivaliserande teokratiska traditioner fortfarande lever kvar. Den ariske Kristus lever vidare i rasideologiska och nazistiska kretsar som centralfigur i deras religion. Hans motsats, en judisk Kristus, såsom företrädd av en levande person av Jesu arvsföljd, lever också kvar inom den esoteriska kärnan av EU. Vi förvånas ju ofta över den iver med vilken frågan om Europas Förenta Stater drivs. Ivern förklaras av en bakomliggande religiös glöd. En elitistisk kärna vill nämligen gå betydligt längre: dom vill upprätta ett europeiskt teokratiskt kungadöme, analogt med och samtidigt antitetisk mot, rasmysticismens ariska stat.

Notera att den bland antisemiter omhuldade "judiska konspirationen" har sin historiska idégrund i den här förmenta organisationen Sion.

Emellertid består teokraterna inom dagens EU sannolikt inte av judar - det är en spökbild som skapats i rasmystikernas feberheta hjärnor. Men kan det då verkligen finnas personer som är så tokiga att dom idag håller sig med dylika medeltida ideal? Javisst, bara för några decennier sedan behärskades Europa av den sortens människor med pseudoreligiösa visioner. I historien dyker dom till exempel upp i 1600-talets Frankrike, då dom orsakade stor huvudvärk för kardinal Richelieu.

Av Mats Winther 09 apr 2001 09:58