Carpe diem - innan det är för sent!

Jag vill vara en person som andra har som förebild, precis som en dagisfröken som avgudas av barnen. Men jag är bara jag.

Jag föddes som original, men numera brukar jag se andra människor skymta i mig. Om jag känner så nu, vad kommer jag då att tänka när jag ligger på min dödsbädd? Kommer jag att veta att jag blivit en kopia, precis som alla andra, eller kommer jag någonsin att känna att jag gjorde någon nytta medan jag var frisk och kunde stå på egna ben. Om inte, får jag en ny chans?

Frågorna är lätta att ställa, men när de ska besvaras är det inte samma fart på hjulet. Mitt liv idag är knappast något att skryta om. Det finns biljoner saker som jag skulle vilja göra, men inte riktigt vågar. Jag skjuter hela tiden upp mina mål, eftersom jag har intalat mig saker, som jag innerst inne vet inte stämmer. Jag tror att jag har all tid i världen på mig, men en dag så tar den ju plötsligt slut.

Kommer jag att hata mig själv för att jag inte tog den möjlighet som gavs mitt framför ögonen på mig? Kommer jag att blicka tillbaka till denna tid och sluta ögonen i hopp om att sätta tidens hjul i rörelse, så att jag kan få en andra chans?

Carpe diem - fånga dagen, min livsfilosofi. Jag har alltid tänkt, att jag ska ge varje dag chansen att bli den bästa i mitt liv. Men när jag frågar mig själv varför jag inte följt detta motto, blir jag mållös. Eftersom jag inte vill tillbringa livet stående på ett ben ska jag ta ett steg framåt och göra det jag alltid velat göra. Tro det eller ej, men nu ska jag ut och åka "Fritt Fall" på Gröna Lund! Vaddå då? Jag är ju bara 15! Trodde du att jag skulle säga något i stil med; "Nej, nu ska jag gå ut naken på Sergels Torg och demonstrera mot djurplågeri"?

...det ska jag göra när jag är 18!

Av Magdalena Naumovska 08 apr 2001 09:17