Tankar och frågor från Ericsson i Kumla

Ingen mår bra av att inte få klart besked om vad som ska hända. Vilka blir drabbade? Klarar jag mig eller mina arbetskamrater? På vilken plats ligger jag på LAS-listan? Finns det något magiskt årtal?

Man kastas mellan hopp och förtvivlan när ryktena går på fabriken. Det är fruktansvärt att ena stunden vara glad och kort där efter djupt deprimerad. Alla vill att det ska bli klart fort så att man kan gå vidare i livet.

Har jag tillräkligt med kompetens för att få vara kvar? Hur kommer "facket", i det här fallet Metall, att gå vidare i förhandlingarna om uppsägningarna?

Många över 50 år frågar om det går att ordna avtalspension. Ett flertal undrar om det går att få avgångsvederlag klumpsumma. Dom är skeptiska till "karriär och utveckling". Eftersom det är en visstids anställning ifrågasätter dom om man kan få någon hjälp med betald yrkesutbildning av arbetsförmedlingen.

Många undrar hur företaget resonerar när man minskar antalet anställda. Om det vänder snart igen så klarar Ericsson inte sina åtagande.

En del vill fly det sjunkande skeppet innan det slår i botten. Speciellt dom som har högre teknisk kompetens/ utbildning eller något annat yrke att falla tillbaka på.

En som var med i Norrköping hade svårt att hålla tillbaka tårarna när hon pratade om sina erfarenheter från nerläggningen där. En annan ville gå i avtalspension på grund av att han inte orkar med en sådan här smäll en gång till: "När uppsägningarna kommer vill jag inte vara här, det är hemskt att se alla människor som får beskedet. Många gråter och en del bryter ihop och jag fixar inte det".

Många tvivlar på företagets människosyn. Dom undrar: "hur ska det gå för alla deltidsarbetare", dom som blivit sjuka på grund av många års skiftarbete och förslitningsskador, dom som har ett handikapp. Ryktena går att företaget inte anser att dom här grupperna klarar de nya arbetsuppgifterna vi står inför, när vi ska ställa om från produktionen till basstationer.

Många börjar redan nu se om sitt hus och bevaka sina positioner. Man frågar varandra: "Vilket år började du?" Tendens till elakheter mot vissa. Grupper ställs mot varandra, tekniker mot montörer. Kanske ett naturligt beteende men oroväckande.

Nu gäller det att inte ge upp! Det finns underskott på arbetskraft på företagets olika enheter i Sverige. Vi måste kämpa för att få hit produktion och slå hål på myten om arbetsbrist och lönsamheten i att lägga ut produktion på underleverantörer.

Av Peder Boström 06 apr 2001 17:29