Jag ligger i hennes grav

Mina bara fötter tycker inte om det kalla golvet. Charlottas säng är alltid varmare än min. Jag lyfter på täcket och kryper ner. Känner värmen från hennes kropp. Andetagen som kittlas mot min kind. Sedan börjar jag gråta.

Jag fanns inte. Mamma såg mig inte. Pappa hade inte tid. Jag fanns inte.

Morgonluften är klar. Dimfri. Höstängen är vackrare än sommarängen. Jag står mitt i den. Höstängen. Jag tittar mig omkring som om jag aldrig varit där förut. Som om det vore första gången. Det är inte första gången. Jag besöker höstängen varje morgon. Det är plusgrader. Det är vackert. Jag sätter mig på huk i det långa, gula gräset och tittar in i djungeln. Något rör sig i gräset en bit ifrån. Ett svagt prasslande bland torrt gräs och torra löv. En liten skogsmus kanske. Mina armar får gåshud. Jag är rädd för möss. Det har jag alltid varit. Det är inte musen i sig som är äcklig, utan dess långa, hårlösa svans som den drar efter sig som ett snöre. Jag reser mig upp igen. Jag tittar ut över ängen. Bort mot huset som är målat med Falu rödfärg. Det lyser i ett fönster på andra våning. Någon är vaken.

Det är jag som är vaken. Det lyser i mitt fönster. Jag tittar på armbandsuret på min arm. Klockan är sju. Jag bestämmer mig för att gå in i huset igen. Lägga mig i min säng och somna. Eller vila. Jag har gott om tid.

Farfar var snickare. En snickare av den gamla skolan. Han kunde snickra ihop vad som helst; stolar, bord, köksskåp, hus, trappor. Han älskade att arbeta med trä. Det formade sig i hans händer. I hans snickarhänder. I hans trähänder. Jag kände honom aldrig som snickare. Jag har bara hört folk prata om honom. Hur skicklig han var. Det är många i bygden här omkring som har honom att tacka för att de har tak över huvudet. För att de har någonstans att ställa glasen och tallrikarna.

Jag minns honom klart och tydligt. Han brukade sitta vid köksbordet när vi kom och hälsade på. Jag fick sitta vid gaveln på bordet, för jag var minst. Farfar brukade titta argt på mig. Hans panna var hopskrynklad. Jag blev aldrig rädd för honom. Jag visste vad som skulle hända när han tittade argt på mig. Hans ansikte skulle spricka upp i ett leende.

För det mesta blev jag bjuden på ljummen apelsinsaft i senapsglas. En gång bet jag i senapsglaset så att det gick sönder. Mamma blev jätterädd och trodde att jag skulle svälja glasbitarna och dö, men både jag och farfar visste att jag skulle överleva. Jag fick inte ens sår i munnen. Jag fick ett Mariekex som jag doppade i Charlottas ljumma apelsinsaft så att det blev mjukt och sladdrigt.

När det här hände fanns jag fortfarande.

Farfars hus luktade speciellt och det var alltid varmt och skönt, oavsett årstid. Jag och min kusin brukade ibland spela Kinaschack. Farfar hade ett sådant. Det var stort och gjort av kartong och kulorna var färgglada. Jag tyckte om de röda kulorna bäst, de som riktigt lyste i skenet från lampan. Ibland spelade vi ishockeyspel också. Det var gammalt och skamfilat, men det gick att spela på. Gubbarna var gjorda av kartong, min äldre kusin hade gjort dem. Det gick utmärkt tills någon gubbe flög iväg genom luften och hamnade på golvet. Ibland var pappa med och spelade. Han vann alltid. Farfar brukade sitta och titta på. Skrattande. Han tyckte om oss, hans barn och barnbarn. Pappa och min farbror och så vi, barnbarnen. Kusinerna. Två pojkar och två flickor.

Farmor levde inte då. Det var synd. Jag kände aldrig min farmor. Minns bara en röd filt och ett rynkigt ansikte sjukt av cancer. Och en torkad myrtenkrona där hårnålarna forfarande satt kvar tillsammans med några ljusa hårstrån.

Jag har alltid trott mig vara mer besläktad med farfar och farmor än med morfar och mormor. Det beror kanske på pappa. Han berättar så bra. Så levande. Varje gång han berättar någonting, så vill jag veta mer. Jag vill veta allt.

Att vandra i minnet är som att vandra över en fuktig höstäng en tidig morgon.

Det är söndag. Jag ligger i sängen och väntar på att klockan ska bli mycket nog. Jag kan inte sova. Jag har försökt, men jag kan inte. Det är lönlöst.

Jag ska snart gå till kyrkan. Jag brukar hjälpa till. Det har blivit en vana nu, att lägga ut psalmböcker och ordna med blommorna framme på altaret. När söndagsgudstjänsten väl börjar brukar jag sitta längst bak i kyrkan och titta på människorna, mest pensionärer. Jag ber aldrig. Sjunger aldrig några psalmer. Tar aldrig nattvarden vid högmässorna.

Jag är inte troende.

Igår drog jag upp Amerikaklockan i vardagsrummet. Den har stört mig hela natten. Jag ska aldrig mer dra upp den. Den ska få hänga orörlig på väggen i resten av mitt liv.

Mamma och Gunilla satt i köket och drack kaffe ur de blåblommiga kaffekopparna.

Pappa och Kjell sågade ner de stora ekarna vid husknuten. De var gamla och ruttna. Jag och Charlotta och kusinerna stod en bit ifrån och tittade på. Charlotta och kusinerna tyckte att det var spännande. Jag tyckte att det var sorgligt. Helst ville jag sätta mig ner på gräsmattan och gråta och skrika, men jag gjorde det inte. Jag var minst, jag måste vara störst.

Marken hon går över är full av historier. Jag tittar på henne länge, den högresta och mörkhåriga kvinnan som går fram och tillbaka framför en gravsten. Jag har aldrig sett henne här förr. Vems gravsten går hon framför? Jag tänker och tänker. När jag var liten kunde jag räkna upp vartenda namn på gravstenarna i rätt ordning. Ibland även årtalen och gårdsnamnet. Gravstenen hon går framför är inte så gammal. Om jag bara kunde komma på vems gravsten det är. På något sätt känns det viktigt. Julius Petterssons kanske. Eller Anders Johanssons familjegrav. Nej, det är en kvinnas. Jag känner det.

"Kan du hjälpa tant Alma in. Hennes ben är så stela idag", säger kyrkogårdsvaktmästaren till mig. "Ja", säger jag och tittar på kvinnan en sista gång. Försöker minnas kvinnonamnet på gravstenen.

När jag var barn var världen ganska liten. Farfar hade en atlas med kartor som var färgglada och vackra att titta på. Jag låg på mage på golvet och tittade på kartorna, följde flodernas blå ormar på papperet med fingret, tills de slutade i havet. Bäst tyckte jag om Afrika och Sydamerika. De var så färgglada i atlasen och långa floder slingrade sig fram över papperet. Atlasen luktade gott också. En blandning av damm, gammalt papper och matos.

Pappa brukade berätta för mig om världen. Om den långa muren i Kina. Om Paris. Om de stora städerna i USA. Om vulkanerna på Island. Om Rom som låg i Italien. Pappa kunde allt. Han var den mest beresta person jag träffat, men som längst hade han bara varit i Tyskland. Precis innanför gränsen och dessutom onykter.

Atlasen försvann sedan, någon gång när farfar hade dött. Jag antar att pappa slängde den för att den var gammal och sönderbläddrad. Jag undrar var den finns nu. Kanske är den jord.

Hjärtat blir så stort i kyrkor. Det växer och växer och sedan dunkar det stilla, stilla. Jag sitter längst bak. Framför mig sitter mest gamla människor, det är de som går i kyrkan nuförtiden, i alla fall på landet. Framför altaret står prästen. Jag brukar aldrig prata med honom fastän jag är kyrkvärdinna på söndagarna och vid helger. Jag säger ibland hej, det går inte att undvika, men aldrig något mer. Jag tror att han tror att jag är mycket blyg och tyst.

Han har rätt.

Jag orkar inte lyssna på honom. Jag tänker istället. På kvinnan framför gravstenen. Egentligen var hon inte så speciell. Jag har bara aldrig sett henne här förr. Undrar vem hon är och vems gravsten hon vandrade framför. Jag antar att hon har försvunnit nu. Hon var ganska vacker. Kvinnan.

Jag stirrar ner i mina händer. Följer livslinjen med blicken. Den är ganska kort.

Kyrkan är vit inuti också. Jag älskar vita rum. Vita rum är till för själen. Eller för blicken. Kanske är det samma sak. När jag har tråkigt brukar jag räkna plankorna i taket. De är åttioen till antalet. Ibland tittar jag upp i takkronan som är närmast. Jag ser mig själv sittandes i en hård träbänk i kristallerna och mässingen. Jag tycker att jag ser vacker ut då. Bilder dyker upp i tankarna. Långt, rött hår ligger som en solfjäder runt ett blekt kvinnoansikte på mjuk, grön mossa. Grå ögon stirrar in i en silverbägare. En fet man ligger i en säng med vita lakan. En kvinna med svart klänning står vid ett fönster och tittar ut. Ett barn ligger på mage i en schäslong. En gråspräcklig katt ligger utsträckt på ett bord så att dess lurviga mage syns.

Tankar är vilsamma.

Kvinnan är borta när jag kommer ut från kyrkan efter att ha samlat ihop psalmböckerna och lagt dem på bordet i vapenhuset. Jag går fram till graven och läser namnet på gravstenen. Amalia Holmberg. Amalia Holmberg 1904-1980. Jag läser det om och om igen. Amalia Holmberg 1904-1980. Amalia Holmberg 1904-1980. Amalia Holmberg.

Jag vet vem hon var. Länsmannens dotter från Bredgården. Hon gifte sig aldrig. Levde på Bredgården hela sitt liv. Gick knappt utanför dörren. Jag minns henne inte för jag föddes 1980, men pappa har berättat om henne. Det var något speciellt med henne. Hon hade fyra barn. Tre pojkar och en flicka. Som var halt.

Men hon var inte gift.

Och farmor och farfar fick en gång en fotogenlampa av Amalia. Den var ståtlig. De kallade den för Länsmannalampan.


Fåglarna har rymt. Vill inte sitta i fängelse över vintern. Det är tyst i träden.

Av Susanne Friberg 05 apr 2001 10:05