Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Att ingen såg

När han äntligen blev slagen.

När han låg där såg det mer ut som han trivdes. Bakom slagen såg det mer ut som om han log. Om man nu kan kalla slag för slag eller bara förmildrande omständigheter. För sig själv krälade han i sina egna tankar bland lera och alldeles för starkt ljus. Nu kunde han möta slagen med smärta, och leva sig in i att det gjorde ont. Svullnaderna syns utåt. Orden exploderar på insidan.

Jag tog ett steg bakåt.

Han grät säkert, men av glädje. Jag syns jag finns jag lever. Han grät, och det är skönt att gråta. När alla anser att man ska. Osynliga tårar, ett falskt leende, fånga marken med blicken. Då kan man tala om smärta.

Jag tog ett steg bakåt.

Och ansikten ovanför. Sammanbitna läppar. Ansträngda ögon och skriken som inte hördes längre än till hans öron. Han lät de stanna utanför, som slag, som rivmärke och kunde fortsätta gråta.

Att ingen såg, att ingen hörde.

Jag tog ett steg bakåt.
Jag tar ett steg bakåt.

Och blundar.