Varför s vill ha EMU?

Trots ja-sidans försäkringar om motsatsen kom svenska folkets ja till EU hösten 1994 att leda till en uppbindning till Maastrichtfördraget vid anslutningen 1995.

Maastrichtfördraget är ett EG/EU-avtal som skrevs 1990 medan Europa dominerades av konservativa regeringar. De politiker och tjänstemän som skrev utkastet till fördraget ställde samtidigt in färdriktningen på autopilot.

Kärnan i avtalet är skrivningen av ett antal konvergenskriterier: de prövostenar som Maastrichtfördragets upphovsmän lagt på ansökarländernas väg till EMU. Kriterierna kan sammanfattas som de normer som jämkar samman blivande deltagarländers växelkurser, långa räntor, budgetunderskott, statsskulder och inflationstakt.

Som av en tillfällighet kom Sveriges anpassning till EU/EMU:s konvergenskriterier att definitionsmässigt bli samma sak som den politiskt beslutade nittiotalskrisen och "saneringen" som sedan följde. Det offentligas andel av BNP har minskat med sex procentenheter, vilket mot-svarar 100-110 miljarder bortsparade och omfördelade kronor. Årligen.

Svenska folkhushållet fick betala kalaset med social nedrustning och massarbetslöshet. Två riksdagsbeslut våren och hösten 1998 lyfte valuta- och penningpolitiken från den demokratiska beslutsprocessen till en oberoende läs: EU-beroende Riksbank med en enda instruktion: att till vilket pris som helst uppnå EU:s inflationsnorm. Finanspolitiken anpassas till EU:s norm för offentliga utgifter det så kallade budgettaket.

EU:s "budgetdisciplin" översatt till redig svenska betyder hot om ekonomiska repressalier från statsledningens sida i syfte att tvinga kommunerna och landstingen att underkasta sig det så kallade balanskravet.

Vi har hamnat i den absurda situationen att välfärdssystemen på kommun- och länsnivå utarmas medan statskassan svämmar över av sysslolösa pengar. Folkviljan avfärdas som ett särintresse. När folkopinionen kräver en återupprustning av skola, vård och omsorg, svarar politiken med löften om skattesänkningar.

Anhängarna undviker de väsentliga problemställningarna och styr om debatten till olika sidospår. När EMU-utredningen SOU 1996:158 smulade sönder ekonomiargumenten, lyftes inflytandeaspekten fram istället. I förespråkarnas tankevärld omvandlas europeiska lobbyisters och den styrande meritokratins strävanden till en ambition att skapa en medborgarnas gemensamma plattform för en politik för demokrati, fred, sysselsättning och välstånd. Dessa argument tål inte en närmare granskning.

Demokrati betyder att makten utgår från folket. Ett demokratiskt styrelseskick kännetecknas av öppenhet och offentlig debatt, medborgerlig delaktighet och möjlighet till ansvarskrävande i allmänna och fria val. EU/EMU är det rakt motsatta: här är icke folkvalda och oavsättliga "experter" satta att utforma den ekonomiska politiken för hela valutaområdet. ECB Europeiska Centralbanken har tilldelats enväldig makt över valuta- och penningpolitiken. Finanspolitiken likformas inom EU-byråkratin. EU/EMU är inte befolkningens, utan eliternas, politiska projekt.

Världshistorien är alltför full av exempel på inbördeskrig för att förnuftigt tänkande människor ska kunna anse en gemensam valuta vara ett hinder för krig. Det eftertraktade inflytandet blir negligerbart eftersom de frågor som får hanteras av folkvalda representanter blir proportionellt. Därmed blir Sveriges inflytande synnerligen marginellt. EU:s "grundlag" stipulerar att sysselsättningspolitiken står tillbaka för inflationsnormen. Välståndet, och dess fördelning, blir vad som kommer ut ur EU/EMU:s normbundna ekonomiska politik.

Exemplet Irland kan tjäna som ett varnande exempel. Irland, som gått sin egen väg och struntat i EU:s rekommendationer för den ekonomiska politiken, har haft en enastående ekonomisk utveckling. Nu försöker EU genom hot och påtryckningar få Irland att lägga om sin finanspolitik och rätta in sig i det europeiska åtstramningsledet.

Frågan för Sveriges del gäller alltså om vi ska överge kronan och ta sista steget in i EMU. EMU-utredningen pekar visserligen på att slopade växlingskostnader inom EMU-området ger ekonomiska vinster. Men dessa vinster är i stort sett försumbara. Förlusten av framförallt pen-ningpolitisk självständighet däremot, gör att det blir närapå omöjligt att hantera de "asymmetriska" ekonomiska kriser som förr eller senare drabbar EMU-regionen Sverige.

Med tanke på att de ekonomiska fördelarna aldrig kan uppväga riskerna, måste den samsyn som råder mellan socialdemokrater och den samlade borgerligheten i frågan, betraktas som lindrigt uttryckt märklig. Högerkrafternas entusiasm inför det nyliberala projektet EMU är visserligen förståelig. Men varför är ledande socialdemokrater så angelägna att avhända sig den demokratiska makten över samhällsutvecklingen?

Av Kjell Näsvall 02 apr 2001 13:54