Liten saga om skolan och framtiden

Ola är 12 år. Han sitter i kökssoffan och ser solen gå upp över tallskogen. Det blir ett strålande, gnistrande väder i dag också, precis som det var igår. Ola har redan klätt sig. I sina rejäla skinnbyxor och sin stickade tröja är han redo att möta världen idag. Stövlarna står i hallen och väntar liksom handskarna och mössan som ligger på elementet sedan igår.

Nu väntar han bara på att pappa ska komma och göra honom sällskap till frukosten så att de sedan kan ge sig av tillsammans. Ola älskar att vara med pappa. Han lär honom så mycket hela tiden. Hur man beter sig i skog och mark, hur spåren after alla djur ser ut, vilka träd som borde fällas och hur man gör en mysig eld att värma sig vid och dricka en kopp kaffe.

Men idag verkar det som om pappa sover en stund extra så Ola går till bokhyllan i vardagsrummet och låter blicken svepa över raderna av böcker. Han bestämmer sig för Skriet från vildmarken av Jack London som han hade tänkt börja på så länge men inte hunnit. Han går tillbaka till kökssoffan och sätter sig för att läsa. Han har bara kommit till sidan tre i boken när pappa uppenbarar sig i dörröppningen. Är du redan klar, frågar han med sömnen fortfarande som ett tydligt mönster över ansiktet. Nej, jag har inte ätit än, svarar Ola. Jag ville vänta på dig.

Pappa lyser upp och sätter sig vid det redan dukade bordet. Ola vet hur man lagar en god frukostgröt, det har hans mamma lärt honom, och nu skyndar han till spisen. Snart sitter de mittemot varandra vid köksbordet och äter sin gröt under tystnad. Ola kan nästan höra hur träden viskar och skvallrar utanför. Några har fått ett rött band om magen, idag är det deras tur. Ola hjälper sin pappa att kvista och dra ihop riset från de fällda träden. Sedan säljer hans pappa timmret till skogsbolaget och familjen kan överleva ett tag till utan bidrag.

Stolthet går före mat och materiella ting, brukade hans pappa säga. Ola hade ännu inte riktigt förstått innebörden av det helt och hållet men han lärde sig med tiden. Det fanns så mycket att lära, så mycket att förstå i den vuxna världen. För att inte tala om den övriga världen.

Ola hade en gammal geografibok som han tittade i ibland. Hans mamma hade ritat de nya landsgränserna på kartorna i den och förklarat vad som hade hänt när länderna förändrades. Olas föräldrar hade gått i skolan! Ola tyckte att det var något väldigt fint. Hans pappa kunde räkna ut svaren på de mest krångliga matematiska problemen och berätta om gamla kungar och deras liv. Hans mamma kunde, förutom geografin, prata franska och berätta om hela det svenska politiska systemet.

Själv tyckte Ola att det var allra roligast att läsa och skriva, näst efter att jobba med pappa förstås! Han kunde minnas hur de suttit vid köksbordet kväll efter kväll, hans mamma och han, och tragglat sig igenom barnbok efter barnbok för att han skulle lära sig att läsa. När han sedan behärskade läsningen började han skriva av texterna han läste och började sedan också så smått att skriva egna små berättelser.

Ola visste att det fanns skolor nu också men dom existerade i en annan slags verklighet. En verklighet där man måste ha så mycket pengar som inte ens hela deras skog skulle kunna ge. Men Ola kände än så länge bäst till sin egen verklighet och han trivdes alldeles utmärkt. Han älskade sina föräldrar och allt vad dom gjorde för honom. Han älskade sina böcker och små berättelser. Han älskade skogen och alla djuren och solen som gick upp varje morgon. Han älskade livet och han var nöjd och lycklig.

En kväll efter maten hörde han sina föräldrar tala med varandra i vardagsrummet. Hans mamma ville öppna en skola i byn. Hon skulle jobba gratis och försöka tigga ihop så många böcker hon kunde. Hans pappa var orolig för hur hon skulle orka med och dessutom var det väldigt förnedrande att tigga. Långt efter läggdags den kvällen kunde han höra sina föräldrars röster nedifrån och följande morgon hörde han dom igen. Tänk på alla barnen, sa hans mor, som inte har föräldrar som kan lära dem att läsa och skriva! Och tänk sedan på deras barn!

Olas pappa hade tystnat och Ola visste vad det betydde, han hade gett med sig och höll nu bara med i vad hans mamma sa. Ola har tur som har oss, sa hon, men tänk på lilla Sofie till exempel, hennes mamma jobbar borta hela dagarna och är helt slut på kvällen. Hur ska hon orka lära ut något till sitt barn? Jag vill hjälpa åtminsone barnen i den här byn att lära för livet!

Lära för livet, tänkte Ola, vad fint det lät! Han upprepade orden tyst för sig själv flera gånger och smakade ordentligt på dom.

Ola fick snart en bit av en ny verklighet när han varje dag gick med sin mor till skolan. Han lärde sig glädjen i att hjälpa andra och tillfredställelsen av ett gott samarbete.

Han lärde sig att diskutera och argumentera med de andra barnen som många av dem kom långväga ifrån på sina gamla rostiga cyklar. Han lärde sig att han var ett barn som kunde skatta sig lyckligt och att det fanns andra barn som inte var lika lyckliga. Han lärde sig att beundra sin mamma än mer och han lärde sig att alltid respektera och lyssna på andra människor. Han lärde sig om solen, månen och alla planeterna och han lärde sig om sin egen kropp. Han klädde sig tillsammans med de andra barnen i den skinande kunskapens rustning!

Ola fortsatte att följa med sin pappa till skogen, på lördagarna. Och ibland gjorde han det inte, utan valde att sova över. Hans pappa bara skrattade åt honom och kallade honom för sin lilla latmask.

Ola lärde för livet på alla sätt och vis!

¤¤¤¤¤

Av Iréne Schmocker 30 mar 2001 16:33