Om slipslösa karlskruttar

Nyligen, när det var riktigt illa, drömde jag drömmen om slipsfröken. Kära vänner och vänninnor, förargens med mig och läs min dröm.

Hej, alla mina små vänner. Det är jag, som är slipsfröken på TV. Det var radiochefen själv, som valde ut mig bland 30 sökande. Jag fick jobbet på mitt utseende. "Bra", sade han, "populaset kan behöva en kick innan de går in till studion för att vika ut sig. Där inne finns det ta mig tusan inte mycket upplyftande för dom. Upplyftande, ha, ha." Jag tycker om radiochefen. Jag förstår genast vad han menar.

Så här sitter jag vid ett fint mahognyskrivbord, som alla måste passera in till studion. Jag är friserad och målad till fördömelse och blusen har ett decolletage, som ingen anständig man kan passera utan att se ned i. Jag ler ett förföriskt leende, sträcker upp min juvelprydda vänstra hand vigselringarna ligger i skrivbordslådan, brösten kommer bättre till sin rätt med armen lyft och jag säger: "Låt mig ta hand om slipsen." Jag tar den och hänger den på en pinne på väggen bakom mig.

Män är så olika. De finns herremän, som kysser min hand och hänger slipsen som ett votivoffer över min handled. De är inte många. Carl Bildt skyddar förskräckt slipsen med båda händer. Han har levat farligt. Bo Lundgren ler sitt goda leende och säger. Detta är min enda lips. Den vill jag inte mista. Han kan ljuga. Alf Svensson säger: Den här slipsen fick jag av min fru, när jag fyllde tjugo. Den är oskattbar. Man tror honom. Lustigt att nästan alla slipsbärare i radiohuset är borgerliga. Alla har råd med slips. Det är snyggt med en slips på en rynkig, valkig gammal karlhals, och den där färgklicken drar blicken från värre saker.

Och när slipsen kommer av, så ser man att skjortan inte är färsk för dagen. Och varför är den inte knäppt. Det är ju ingen sportskjorta man går omkring i. Har man någon tanke på vad tittarna tycker?

Så kommer de slipslösa, och jag sträcker fortfarande upp handen. De falska proletärerna tar sig förskräckta om halsen och tänker: Jisses, glömde jag att ta av slipsen i taxin? De äkta proletärerna ser vresigt på mig och säger: "slips, vad är det?". Sen har vi polotröjorna - de fega, som inte vågar bekänna färg. Jag sniffar och undrar hur ofta svensk karl byter polotröja. Inte är det varje dag, det säger min näsa mig. För skojs skull ber jag också polotröjan om slipsen. Tar han sig då om halsen, så har han klätt ut sig.

De, som jag lyckas avslipsa kan säga: Ja visst ja. Skönt att du ser efter mig. Jag vill ju inte skämma ut mig. Vad skulle frugan säga där hemma? De falska säger: "Ja visst ja. Jag ska på styrelsemöte senare." Skrymtarna säger: "Utmärkt att jag får slipsen i tryggt förvar. Jag skall äta på Sällskapet senare, och då duger det inte att komma utan slips". Många är stamkunder på TV, som vresigt slänger till mig slipsen utan ett ord eller ens en förstulen blick i decolletaget. Drullputtar.

Omsider kommer mina gossar ut ur studion igen - stapplande och med den där glasartade blicken, som man känner igen från herrar, som raglar ut från någon bordell på småtimmarna vi reser mycket på TV. Jag ler mitt Monalisa-leende och ser diskret ned i en bok av Kerstin Ekman. Förvånansvärt många glömmer att hämta ut slipsen, och jag påminner inte.

Så är det tid att stänga butiken. Jag sätter på vigselringarna, stoppar en sidenduk i decolletaget och sveper ned slipsarna i min handväska. Och så bums iväg till dagis, för att hämta ut ungen.

På kvällen kommer mina väninnor och beundrar dagens fångst, och vi förfasar oss över den dåliga smak folk har en del slipsar luktar. Britt-Marie väver en matta av dem, som vi skall ta mycket betalt för på Lions basar.

Men nu kommer det hemska. I kväll kallade chefen in mig på sitt rum. "Slipsfröken", sade han, "du är underbar att titta på för oss, som vågar. Du är som en dröm och en saga för alla förtorkade gamla karlskruttar här på radiohuset. Jag säger dig detta, för att du skall förstå, varför jag måste säga upp dig. Det går bara inte längre. Du är inte jämlik. Du känns som ett hot mot varje vänsterprassel här på bygget. Och vad de ärbara flickorna säger, skall vi bara inte tala om. Jag anade inte att här fanns så mycken sedlighet mitt i allt vänsterprassel. Sånt gnat kan jag dock stå ut med, men nu är det värre. I går kväll, när du hade lämnat oss och solen hade gått ned över radiohuset, så kom det en delegation från fackföreningen och sade att du ägnade dig åt sexuellt trakasseri just genom att sitta där och se odygdig ut. Jag vet ju att du är gift med en karl, som kan hålla dig i skinnet, men vem kan tro att det finns sådana? Inte dom ärbara i varje fall. Så nu är det bara att säga upp dig. Livet är en jämmerdal. Hälsa din man att vi är tacksamma för den tid vi fick."

Ja, då är jag arbetslös och trasmattan blir inte större. Snälla ni, kan ingen hitta på något nytt arbete för mig?

Av Gunnar Gavelin 29 mar 2001 10:46