Tro på den kärlek som aldrig dör...

Motvilligt börjar man tro på något som vid första anblicken inte verkar existera.

Nick Caves barndom präglades av kristendomens lära. Han besökte ofta kyrkan och växte sedan upp under omtumlande, tidvis nattsvarta omständigheter. Allt detta har mynnat ut i musik av originell karaktär. Från tidig tyngre rock mot rena ballader som i till exempel "The Boatmans call" och senast "Nomore shall we part." Musik som tränger sig på och träffar rakt i hjärtat.

Just därför att musiken kommer från hjärtat. Det är någonting man börjar tro på. Därför att den lever av sin ursprungliga lika oförskönat mörka, som oförstört vackra kraft.

Lyriken skildrar gripande kärleksberättelser med religionens symbolik. I flera sånger blir gränsen mellan kärlekens och religionens symbolik vag eller obefintlig. Den älskade liknas vid en änglalik varelse i "Into my arms" för att nämna ett av många exempel. Också en sång om hur religiös symbolik kan mana fram en föreställning om hur det skulle vara att tro - och vad man i så fall skulle önska av tron. Önskningen blir ofta kärlek.

Jag upplever att den religiösa symboliken kan fungera som en port till något större. Oavsett om man tror eller inte inspirerar den och bildar nya tankemönster - man kan, bland mycket annat, föreställa sig en Gud. En Gud som beroende på vem man frågar har olika namn, lagar och mål.

Man kan också föreställa sig en kärlek som är odödlig. En ursprunglig livgivande kärlek som alla kan ta del av, en kärlek som inte kan putsas eller förskönas och därför inte heller suddas bort eller förfulas. En kärlek som går under många namn. I ensamheten kan man kanske inte sätta namn på eller begripa denna kärlek och kallar den därför Gud.

Men när den inre ensamheten försvinner har Gud fått ett riktigt namn. Den älskades namn - hon som kan rädda och därmed också döma. Precis som Gud. Men till skillnad från Gud dömer och räddar hon inte alla. Skulle hon göra anspråk på att kunna rädda och döma alla skulle hon bli korsfäst. Hon kan skapa ett nytt liv bara för en - en som plågas av att inte kunna skapa ensam.

Den religiösa symboliken blir på så sätt symbolik för kärleken. Guds roll som skaparen, räddaren och domaren blir den älskades.

Precis som musik och litteratur kan inspirera och utgöra porten till ett större vetande och en kreativ fantasi, kan religionen också göra det. Religionens symbolik kan utöver detta även vidga tänkandet till att omfatta det eviga, osynliga och ansiktslösa. Men efter detta - när vi äntligen är på andra sidan porten - har Guds symboler, precis som skivan och boken, tjänat sitt stora syfte och kan läggas åt sidan för att ge plats åt det största.

Det är då dags att vända blicken från himlen mot ansiktet bredvid. Eller om man så vill, med religiös symbolik, från gamla mot nya testamentet.

Och finna samma sak.

Det krävs emellertid mod för att gå genom porten. Att gå från en tankemässig föreställning om något ansiktslöst och osynligt till att tro på detsamma som existerande nära inpå synligt i ett ansikte är både svårt och krävande.

Den odödliga kärleken finns alltså på jorden om man vågar tro i närmast religiös mening på miraklet när den uppenbarar sig i en synlig människa. Som Jesus. Men när den inspirerande fantasibilden blir verklig och får ett namn krävs den starkaste tro eftersom den verkliga gestalten både kan underträffa och överträffa fantasin. Som en människa.

Nick Caves egensinniga musik och egendomliga symbolik inger inspirationen och modet att vandra genom porten till tron. Till tron på det ansiktslösa som uppenbaras och inte ansiktet det uppenbaras i. Till tron att det osynliga inte försvinner med det synliga, det ansiktslösa inte med ansiktet och det odödliga inte med det dödliga.

Musiken ger alltså modet att tro på den kärlek som aldrig dör - och att älska till döds. Älska till döden, sedan kan det vara för sent - vem vet vad som händer och vad man tror på när det synliga åter blir osynligt? När uppenbarelsen försvinner och ansiktet suddas bort? Kanske är man då åter dömd till den ensamhet som vi ibland kallar helvetet. Kanske räddas man och förenas med den ansiktslösa kärlek som vi ibland kallar paradiset.

Det vet vi inte - det vet bara profeten och då han äger denna övermänskliga kunskap vill många sluta sig till honom. Vi andra - som tycker att livet tappar mening i samma stund som resans mål betyder allt och hellre söker räddning nu än efter livets slut - får bara en kort chans att uppleva odödlighet. En kort chans mellan födsel och död att möta det vi ibland kallar för Gud.

I en annan människa. En människa som kan göra allt eller inget, här och nu, beroende på om man tror på henne. Om man tror på henne för stunden eller till slutet. Allt eller inget beroende på om man tror på henne som skapande eller skapad, uppenbarande eller uppenbarad. Som ett osynligt hjärta inuti eller ett synligt ansikte utanpå. Som räddad av den odödliga kärlek, inspiration och fantasi som vi ibland kallar Gud eller dömd av död och förgänglighet.

Nick Cave säger i "The flesh made word" att hans bidrag till mänskligheten är att hålla Gud vid liv. Ett större bidrag kan ingen ge.

Av Henrik Hermansson 28 mar 2001 14:10