Men det svänger ju?

Det här är en sak jag tänkt på rätt länge nu. Men jag har inte kommit fram till något. Hur kommer det sig att jag - en vit, spinkig och mesig pojke med rötter i den mesigaste indiepopen, Hole och Nirvana - ofta lyssnar på extremt sexistisk hiphop, tänker på hur äckliga en del texter är, men liksom rycker på axlarna och konstaterar "Det svänger ju"?

Trots att jag alla gånger föredrar Eves texter framför Ruff Ryder-kollektivets "weed-hoes-dough"-lyrik skulle jag inte tveka en sekund att införskaffa senaste DMX. Trots att jag mår illa då Xzibit sjunger om var han ska stoppa sin weener lyssnar jag glatt. Eminem skriker "pleade, bitch pleade" i låten döpt efter hans fru Kim och jag tänker inte så mycket på det, mer än att det är en jävligt stötande låt, en jobbig låt att lyssna på. Men slänger jag bort skivan? Nej, jag väntar otåligt på nästa.

Det konstigaste är dock, och detta vet jag inte om jag någonsin kommer att få ett svar på, hur jag ALDRIG skulle låta ett vitt rockband komma undan med något sådant. Limp Bizkit lyssnar jag ju inte på för att de är så fruktansvärt dåliga. Samma sak med Slipknot, Korn och alla andra horribla nu-metalband. Men musiken är i det här fallet snarare en bisak - den främsta anledningen till mitt passionerade hat mot Limp Bizkit är deras texter. Deras attityd. På Woodstock 1999 blev fyra kvinnor våldtagna framför scenen under bland annat Limp Bizkits konsert. Mängder av andra kvinnor blev trakasserade och hela den kvinnliga delen av publiken uppmanades av Limp Bizkits sångare Fred Durst att visa brösten för honom. De enda artister som överhuvudtaget kommenterade vad som inträffat var så vitt jag vet Beastie Boys och Courtney Love.

Den senare skrev ett beryktat e-mail till tidningen Rockrgrls redaktör Carla DeSantis som snart dök upp på internet. I brevet beskriver Love hur hon upplever att rocken förändrats under nittiotalet. När Nirvana slog igenom gjorde de dels eftersom en reaktion mot åttiotalets hair-bands desperat behövdes. Att Guns N Roses var ett stort groupieband är allmänt känt och när grupper som Smashing Pumpkins, Pearl Jam och nämnda Nirvana blev stora försvann en stor del av detta. För här fanns band som såg sina fans som människor, människor som var där för musiken, och där fanns en ömsesidig respekt.

Idag är läget dock annorlunda. Ibland känns det som att ett krav för att hiphop och så kallad alternativ rock ska sälja är att det ska vara "farligt", "spännande" och något helt annat än vad som känns okej.

En annan anledning till mitt hat mot nu-metalbanden är just det sorgliga i vad så kallad alternativ rock år 2001 innebär. Då jag var tolv-tretton och började upptäcka musik med egna öron var det Nirvana jag vände mig till. Sonic Youth och L7 var två av de mest respekterade banden i USA. Breeders fanns och Pixies betydde fortfarande en hel del. Det går fortfarande inte en vecka som jag inte lyssnar på Holes "Live through this" från 1994. Jag har svårt att tänka mig att Limp Bizkits "Nookie" kommer att bli någon slags "Smells like teen spirit" eller "Doll parts" för de som är 14 år idag, men jag kanske har blivit gammal och blind.

Dr. Dre är skitläskig. Hans texter visar upp en skruvad människosyn. Men han gör musik som låter helt ny, hans skivor fylls med människor jag gillar rent musikaliskt. Men är det okej bara därför? Går det att acceptera vad som sägs i texterna, att det på något sätt måste ingå i paketet. För det finns alternativ, Jurassic 5 till exempel, men alternativen känns ofta skittråkiga och att köpa en skiva utan parental advisory-lappen känns lamt. Varför vet jag fortfarande inte men en dag ska jag komma på det.

Av Jon Lax 28 mar 2001 14:10